ÅSIKT

Hatbrottens offer måste göras synliga

Foto: HASSE ROSENTHAL
MISSHANDLAD Vid Pridefestivalen i Stockholm förra året attackerades tåget med stenar och flaskor av ett 50-tal högerextremister. En man skadades i huvudet.
DEBATT

Brott riktade mot personer på grund av deras religiösa, sexuella eller etniska tillhörighet ökar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men bristfällig statistik gör att det är svårt att kartlägga vilka grupper som är mest utsatta och vilken typ av hatbrott som ger strängare straff, menar företrädare för RFSL, tidningen Expo och

Svenska Helsingforskommittén i en gemensam debattartikel.

– Det är dags att regering och myndigheter tar hatbrottens osynliga offer på allvar.

Sedan mitten av 1990-talet har antalet anmälda hatbrott ökat stadigt. Det visar statistik ur Säpos årliga rapport ”Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet”. Prognoser för första halvåret 2003 visar på en ökning, särskilt för brott med homofientligt motiv.

Det är svårt att dra några slutsatser utifrån statistiken eftersom mörkertalet antas vara stort – de som utsatts är inte benägna att anmäla i särskilt hög grad. Dessutom visar statistiken endast anmälda brott, inte fällande domar eller hur många anmälningar som leder till åtal. Trots lagändringar och propåer om att hatbrott ska prioriteras inom rättsväsendet förblir offren ofta osynliga och skyddslösa.

Till hatbrotten räknas våldsbrott och skadegörelse som begås med ett rasistiskt, främlingsfientligt eller homofientligt motiv, något som enligt brottsbalkens straffskärpningsparagraf kan ge längre fängelsestraff. Dessutom avses hets mot folkgrupp, det vill säga spridandet av rasistiskt, främlingsfientligt och, sedan den 1 januari 2003, homofientligt material i alla upptänkliga former.

Problemet är dock att rasistiska och homofientliga motiv ofta förbises i tillämpningen av ovanstående lagar. Straffskärpningsparagrafen har inte fått det genomslag som avsågs då lagen stiftades. Trots rekommendationer från riksåklagaren att sådana motiv bör anges i åklagarens stämningsansökan, sker detta inte i någon större utsträckning. Domstolarna har visserligen möjlighet att på eget initiativ ta upp frågan, men det sker sällan.

Det saknas också statistik över domar där straffskärpningsparagrafen använts. Det är inte obligatoriskt för domstolarna att redovisa om de tillämpat regeln. Därmed kan presumtivt rasistiska eller homofientliga brott passera hela rättsmaskineriet, inklusive domstolsprövningen, utan att motivet blir tillräckligt utrett och känt.

Under senare år kan två fall från Svea hovrätt tjäna som exempel. Det första, från augusti 2002, avsåg misshandel av en pojke för att han enligt vittnesuppgifter ”såg bögig ut”. Detta fall, som ledde till fällande domar för de tre gärningsmännen, avgjordes helt utan att ett eventuellt homofientligt motiv berördes.

Det andra fallet, från mars 2003, avsåg dråp på en homosexuell man där gärningsmannen hävdade att han i nödvärn bragt offret om livet med över sextio knivhugg. Fällande dom meddelades utan att det eventuellt homofientliga motivet klarlades.

Det kan tänkas att andra motivbilder legat till grund för dessa brott. Enligt brottsbalkens förarbeten behöver dock inte det rasistiska eller homofientliga motivet vara den enda eller ens den huvudsakliga orsaken till att brottet begåtts för att domstolen ska kunna döma till ett strängare straff. Det räcker att gärningen nedvärderat en person eller en grupps människovärde.

Ett annat problem är att samtliga fall av hets mot folkgrupp redovisas i klump. Därigenom saknas det möjlighet att ta reda på om brottet begåtts på grund av någons hudfärg, trosuppfattning eller sexuella läggning. Då hets mot folkgrupp dessutom är ett så kallat åklagarbrott, endast åklagare eller justitiekanslern (JK) får väcka åtal, hindras utsatta att själva driva eventuella brott till domstolsprövning. Som exempel kan nämnas JK:s beslut att inte väcka åtal för spridningen av de grovt antisemitiska texterna ”Sions Vises Protokoll” och ”Mein Kampf”, med hänvisning till skrifternas värde som idéhistoriska dokument. Beslutet kan inte överklagas, vilket innebär att de som kränkts av skrifterna saknar tillgång till rättssystemet. Det betyder också att en komplicerad juridisk avvägning stannar hos en tjänsteman och inte kan prövas i domstol.

Det faktum att det råder stora svårigheter att se i vilken utsträckning olika grupper utsätts för hets mot folkgrupp, innebär att hatbrottens omfattning och offer effektivt döljs. Svagheterna i statistiken indikerar dessutom en bristande vilja inom rättsväsendet att beivra hatbrott.

Vi menar att det är av yttersta vikt att brottsligheten dokumenteras i den officiella statistiken om man ska kunna beivra och förebygga våld och övergrepp mot utsatta grupper. Denna uppfattning framhålls även av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE), som höll en konferens om antisemitism i slutet av april.

Svenska Helsingforskommittén har tidigare framfört att det bör råda en skyldighet för domstolarna att redovisa om de tillämpat straffskärpningsregeln i sina domslut, dock utan att få gehör. I rapporten ”Hatets språk – om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet” redovisas kommitténs synpunkter rörande gränsdragningen mellan hets mot folkgrupp och yttrandefriheten.

I den följande debatten föreslog JK att möjligheterna till målsägandetalan kunde tänkas vara ett alternativ som borde utredas (SvD 10/11-03).

Hatbrottens offer kan synliggöras med enkla åtgärder. En tydligare statistik samt föreskrifter om att tillämpning av straffskärpningsregeln ska åberopas både i stämningsansökningar och i domslut kan ske utan större dröjsmål. Målsägandetalan för hets mot folkgrupp kräver grundlagsändring och bör därför utredas före valet 2006.

Det är dags att riksdag, regering och myndigheter agerar till förmån för hatbrottens osynliga offer.

Robert Hårdh (generalsekreterare Svenska Helsingforskommittén), Karl Göransson (jurist Svenska Helsingforskommittén), Sören Andersson (förbundsordförande RFSL), Stieg Larsson (chefredaktör tidningen Expo)