ÅSIKT

Varför bryr sig ingen om de unga missbrukarna?

Foto: DRAGO PRVULOVIC
Josefine Adolfsson har skrivit en bok om unga missbrukare.
DEBATT

Andreas, 24, super sig allt sjukare utan att samhället reagerar. Hans vän Josefine Adolfsson försöker hjälpa, men hittar ingen som tar Andreas missbruk på allvar.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Någon har glömt bort att bra vård i slutänden handlar om förtroende.

Jag har en vän. Han heter Andreas och har precis fyllt 24. Han började dricka när han var 13 och han säger att han snabbt kände att det var ”hans grej”. Han kände ett lugn och hans oroskänslor och ångest försvann när han var onykter. Andreas berättar att det var många som märkte att det började spåra ur ganska omgående. ”Jag var alltid den som låg kvar i parken på morgonen när parkförvaltningen kom och skulle städa.”

Var femte tjej och var fjärde kille mellan 16 och 24 år dricker så mycket att de riskerar att bli alkoholister. Politiker pratar ofta och mycket om att det måste satsas mer på förebyggande vård. Men man pratar sällan om vad den vården egentligen ska bestå av.

Man pratar inte heller om att det kanske inte direkt är läge att tro sig vara förmögen att satsa på nya grepp inom förebyggande vård när inte ens den befintliga akutvården fungerar. Det finns i dag inget som helst fungerande system för uppföljning.

Någon har glömt bort att bra vård i slutänden handlar om förtroende vare sig det är skolan, föräldrar, socialen, vänner eller landstinget som har ansvaret.

”Jag åkte in i fyllecell för första gången när jag var 15”, berättar Andreas. ”Jag gick ut gymnasieskolan med 3 MVG och 17 IG i mitt slutbetyg, men ingen reagerade, vilket är rätt komiskt med tanke på att jag gick på vårdlinjen. Det var inte ens någon som frågade. Däremot fick jag brev av socialen. Men när de ringde så sa jag att jag inte hade några problem.”

Min vän blir 20. Han bryter ihop och tar kontakt med en läkare. Andreas blir hemskickad, sjukskriven och får utskrivet antidepressiva läkemedel. Läkaren ringer var tredje månad och frågar hur han mår. ”Bra”, svarar Andreas och bestämmer sig för att skaffa ett ansvarslöst jobb där ingen är beroende av honom. Han är 22 år och börjar supa mer än någonsin. Ibland vaknar han upp på morgonen och kommer inte ens ihåg hur han kommit från jobbet kvällen innan.

”Jag börjar få ont i kroppen. Det värker i lever och njurar och jag är tvungen att dricka konstant. Jag skiter blod och hostar.”

Min vän blir ofta tagen av polisen och körd till olika fylleceller. Han vänjer sig vid att vakna upp på olika ställen, i Gävle, Växjö, Malmö och Köpenhamn. När min vän är 22 blir han tagen av polisen i Stockholm och körd till Sankt Görans sjukhus. Han går till sjuksköterskan och frågar om han kan gå hem. Hon säger: ”Visst, men vi måste göra en läkarundersökning först.” En läkare testar Andreas reflexer, lyser honom i ögonen och klämmer honom på sidorna där levern sitter. Det gör så ont att Andreas börjar gråta. Sedan låter de Andreas gå. Han tar en taxi till en vän i Huddinge, och sätter sig i köket och tar en Gin Russian.

Min vän är 23 år och ligger på en madrass på golvet och dricker sprit. Han orkar inte ens gå och skita, utan gör på sig.

En dag ringer han till socialen själv. Säger att han inte orkar mer, att han håller på att dö. Han får komma direkt. De säger att om han bara är nykter i tre månader ska han få någon att prata med. Det finns inga lediga platser på avgiftningen. Andreas blir hemskickad med Antabus och en burk B-vitamintabletter.

Min vän går och drömmer om den där psykologen som han ska få prata med. Ingen föreslår NA eller AA eller någon annan stödgrupp. Det går tre månader, min vän är nykter, men ingen hör av sig. I efterhand får han reda på att remissen har försvunnit, men ingen hör av sig ens då. När han själv tar kontakt med socialen får han svaret att socialen ska göra små, korta punktinsatser. ”Vi bedriver ingen kompisverksamhet”, säger de.

Jag har en vän. Han heter Andreas och är 24 år gammal. När jag ringer till missbrukarenheter, öppenvårdspsyk, akutpsyk, privata läkare, vårdcentraler och socialförvaltningen i Västra Götaland för att ta reda på vart vi ska vända oss får jag svaret att jag ska vara glad att jag själv bor i Stockholm och inte i Göteborg. ”Du kan inte göra så mycket, jo, du kan kanske be honom att flytta. Kan han inte flytta hem till dig ett tag?” säger en sköterska.

Josefine Adolfsson (30 år Författare till dokumentärromanen ”Kårnulf was here” – en till stora delar självupplevd bok om ungt missbruk Recenseras på Kultur sidan 4)