ÅSIKT

Vuxenvärlden har slutat ta ansvar

”Det finns i dag både i Sverige och i Europa en mycket mer liberal attityd till alkohol, lättare droger, sex och våldsunderhållning jämfört med när jag gjorde filmen ’G’ för 22 år sedan”, skriver Staffan Hildebrand. Bilden är från filmen ”G”.
DEBATT

Filmaren Staffan Hildebrand har följt och berörts av Aftonbladets artikelserie ”Ung och full”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hildebrand har själv träffat och djupintervjuat ett hundratal gymnasieungdomar i Stockholm, som förberedelse för sin nya film ”Röda linjen”.

Han menar att det stora samhällsproblemet är den klyfta de unga upplever mellan sig själva och vuxna.

– Ibland känner jag det som om vuxenvärlden har abdikerat från sitt ansvar att leda ungdomarna in i vuxenvärlden.

Aftonbladet fokuserar i den nu pågående artikelserien ”Ung och full” på ett mycket viktigt samhällsproblem, som egentligen är en del av ett större trendbrott i samhället. Den undersökning som tidningen gjort och som är utgångspunkt för serien, visar bland annat att nio av tio ungdomar tycker det är okej att vara berusad, att 15 åringar fixar sprit på en timma och att alkoholkonsumtionen bland tonåringar ökat 20 procent från en redan mycket hög nivå 1994. Jag har just själv avslutat några månaders djupintervjuer och möten med ett hundratal gymnasieungdomar i Stockholm, som bor längs tunnelbanans röda linje. Det är slående hur väl mina egna iakttagelser efter dessa intervjuer stämmer med vad ungdomarna berättar i artikelserien. Intervjuerna har lett fram till ett långfilmsmanus. Det ska bli min fjärde ungdomsfilm, och en uppföljare till filmen ”G”, från 1983.

Den nya filmen heter ”Röda linjen”, och handlar om tre 17–18-åringar, som är på väg ut i vuxenlivet under en intensiv vårmånad kring studentexamen. Fastän de bor i samma stad lever de tre i helt olika världar i Norsborg, Zinkensdamm och Karlaplan. Olika världar kulturellt, socialt och ekonomiskt. Det som förenar dem i filmens story är att de åker röda linjens tunnelbana och att de precis som ungdomarna i artikelserien är på jakt efter impulsiva upplevelser, snabba kickar, berusning, extas och mycket experiment med sex. En annan sak som förenar dem är klyftan de upplever mellan sin egen värld och vuxenvärlden.

Det finns i dag både i Sverige och i Europa, en mycket mer liberal och tillåtande attityd till alkohol, lättare droger, sex och våldsunderhållning jämfört med när jag gjorde filmen ”G” för 22 år sedan. Utvecklingen förstärks av den ökade tillgängligheten genom EU, men också genom fokuseringen på sprit, droger, otrohet och sex i film, dokusåpor, reklam, internet, mobiltelefoner och tidningar.

En flodvåg av information och påverkan attackerar ungdomarnas nyfikenhet och längtan efter att testa gränser. Men allt färre vuxna förebilder hjälper ungdomarna att visa alternativa vägar framåt. Ibland känner jag det som om vuxenvärlden har abdikerat från sitt ansvar att leda ungdomarna in i vuxenvärlden, och ge dem förutsättningar att fatta egna beslut om sin framtid.

Det finns också en ganska okänd skrämmande sida av den ökade alkoholkonsumtionen, som jag tar upp i filmen. Det gäller de 200 000 ungdomar i Sverige som i dag lever med en förälder som är alkoholist eller missbrukare. Jag har den senaste tiden samtalat med ett tiotal tonåringar som lever hemma och tar ett otroligt starkt ansvar för sin familj och för sina småsyskon. De lever under ett konstant tryck att bära upp familjen, och får vara beredda på nya små vardagskatastrofer varje dag. Många av dessa tonåringar får aldrig chansen att vara unga och släppa loss. De får mycket svårt att klara relationer med killar och tjejer som har en normal relation till alkoholen. Många av dem vågar inte heller berätta om sina trauman i skolan eller för kuratorn, av rädsla för att familjen då med tvång ska splittras. Eller för att slippa skämmas inför kompisarna. För många tonåringar är Ala-Teen och andra samtalsgrupper den enda livlinan de har utåt, där de kan tala öppet med andra ungdomar i samma situation om sina erfarenheter.

Föräldrar, politiker och media har alla ett mycket stort ansvar för utvecklingen. Det är de som måste forma visionen av ett positivt samhällsklimat, som ungdomarna kan relatera till och växa i.

I dag saknas en trovärdig framtidsvision, något att samla människor kring inför framtidens samhällsbygge. Samtidigt som ungdomarna flyr politiken, blir livet alltmer individualiserat. Det lokala och det globala blandas upp. Här har skett ett dramatiskt trendbrott från det starka kollektiva svenska folkhemmet på 1960-talet till det individualistiska samhället i dag där var och en måste bli sin egen lyckas smed. Detta trendbrott kommer att få stora effekter i framtiden och klyftorna kommer samtidigt att öka mellan fattiga och rika, mellan unga och vuxna.

Det är viktigt att påpeka att de flesta ungdomar kommer att klara sig mycket bra in i framtiden. De kommer att lära sig hantera alkohol och sluta med droger och hitta sin plats i livet. Men det tragiska är att allt fler unga människor hamnar i ett destruktivt missbruk, efter att de testat sina egna gränser med alkohol eller droger. Allt fler av dessa unga får inget verkligt stöd av samhället. Det finns inga resurser. När samhället äntligen griper in är det ofta för sent. De politiska partierna, fackföreningarna och andra samhällsbärare, måste på ett helt annat sätt än i dag få upp ögonen för och prioritera ungdomarnas livssituation. De måste börja lyssna på ungdomars egna erfarenheter och drömmar och bygga besluten på denna kunskap. De måste börja lära av de nya folkrörelserna och nätverken som arbetar för ungdomar runt om i landet, typ Farsor och Morsor på stan. Det handlar om hela Sveriges framtid. Dagens ungdomar är ju morgondagens beslutsfattare. Aftonbladets artikelserie är därför en viktig väckarklocka.

Staffan Hildebrand (Filmregissör gjort ungdomsfilmerna ”G” ”Stockholmsnatt” och ”Ingen kan älska som vi” Förbereder nu nya ungdomsfilmen ”Röda linjen”)