ÅSIKT

Snåla kommuner ger unga billig och dålig vård

Foto: PETER HAMBERG
UNGA LÄMNAS I STICKET KA Westerberg grundade Hasselarörelsen för 35 år sedan. Sedan dess har han bott, levt och arbetat med unga missbrukare. Men dagens former för upphandling av vård- och behandlingsplatser för barn och ungdomar gör honom både förtvivlad och förbannad.
DEBATT

Dagens missbruksvård för unga kan jämföras med fattigauktionerna från förr, skriver Hasselakollektivets grundare KA Westerberg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De unga som har ”turen” att få vård hänvisas till billigaste möjliga alternativ. Prislappen är viktigare än resultatet. Westerberg ställer frågan direkt till Göran Persson:

– Vad tror du om dessa ungdomars chanser att bli vinnare på vårdauktionerna?

Den upprörande verklighetsbeskrivning av unga missbrukares tillvaro som författaren Josefine Adolfsson lämnar i Aftonbladet den 26 maj är tyvärr inget udda undantag. Det Josefine beskriver så tydligt är faktiskt vad kommunernas socialtjänst inriktar sig på just nu ”? små, korta punktinsatser”. Ungdomar med sammansatta och krävande behov och beteenden bedöms i växande omfattning vara för dyra att ta hand om.

Hasselakollektivet har varit verksamt i 35 år i sommar, och sedan slutet på 1960-talet har jag bott, levt och arbetat med unga missbrukare. Min stora glädje i livet är att jag och Hasselakollektivet tillsammans med många andra har varit framgångsrika i kampen för en restriktiv narkotikapolitik. Därmed har vi kunnat bidra till att minska nyrekryteringen såväl till missbruk som till vårdplaceringar.

Genom vårt arbete i kollektivet har vi samtidigt kunnat ge många enskilda ungdomsmissbrukare och deras familjer goda chanser att lämna missbrukstillvaron.

Men dagens former för upphandling av vård- och behandlingsplatser för barn och ungdomar gör mig både förtvivlad och förbannad. Jag tvekar inte att jämföra med de fattigauktioner som en gång var vanliga ute i socknarna. Faktum är att min egen mor och hennes syster som barn själva blev bortauktionerade till den bonde som krävde minst betalning för att ta hand om dem. När jag nu 100 år senare tar del av upphandlingsdokument från olika kommuner känns det tyvärr som att bli förflyttad tillbaka till det gamla Fattigsveriges klassamhälle igen.

I upphandlingspapperen anger kommun efter kommun att priset på placeringen är den mest avgörande faktorn när de behöver placera en ungdom för vård och behandling. Jag har varit politiskt aktiv i både kommun och landsting (s) och jag har därför stor respekt för att skattebetalarnas pengar inte ska användas för att betala över- och ockerpriser för vården. Det som upprör mig är emellertid kommunernas kortsiktiga fixering vid prislappen. Jag har märkt att kommunerna i ökad omfattning gör allt kortare placeringar och till och med gör omplaceringar av ungdomar bara för att de hittat ett billigare alternativ.

Trasiga och skadade barn och ungdomar skickas fram och tillbaka i Vårdsverige som om de vore gods som bara ska förvaras på billigaste möjliga plats. Kvalitet och resultat förlorar i betydelse när enbart dygnsavgiften räknas. Behandlingshemmen uppmanas till exempel nuförtiden att själva utvärdera och följa upp sin verksamhet och sina resultat när det självklara i stället borde vara att exempelvis Kommunförbundet och/eller Socialstyrelsen ansvarade för oberoende och offentliga utvärderingar.

Socialarbetarna som ska genomföra ungdomsarbetet ute i kommunerna pressas på ett ibland orimligt sätt av detta snäva och ekonomiska system. De ser behoven hos de unga missbrukarna och deras anhöriga men eftersom upphandlingen är så fokuserad på prislappen – och inte på vad som faktiskt skulle kunna vara den bästa insatsen – tvingas många socialarbetare att utföra ett arbete som de egentligen inte tror på. På 1970-talet skulle vi ha varit många inom och utanför socialarbetarkåren som skulle ha protesterat mot dagens upphandlingssystem. Men i dag verkar socialarbetarna var övergivna av den allmänna opinionen. Det är också märkvärdigt tyst från socialarbetarna själva.

Dagens upphandlingar av vård och behandling för barn och ungdom är på många sätt mer värdiga än de fattigauktioner som min mor utsattes för. Men skrapar man lite på ytan och sållar lite i det tjusiga språket som omger ungdomsvården i dag så finner man samma grova och brutala fixering vid prislappen: den som är billigast får ta hand om barnet!

Värst är att de som drabbas hårdast av vårdauktionerna är de barn och ungdomar som genom arv och miljö fått börja sina liv i ordentliga utförsbackar. De har inga starka anhöriga som kan strida för dem, de är aggressiva och oönskade skolelever och de utvecklas snabbt till besvärliga och impopulära klienter och fängelsekunder. Vem tror att dessa ungdomar och deras familjer har stora chanser att bli vinnare på vårdauktionerna? Socialministern? Kommunförbundet? Statsministern?

KA Westerberg (Grundare av Hasselakollektivet/Hasselarörelsen)

ARTIKELN HANDLAR OM