ÅSIKT

Spotta inte i ansiktet på dem som kämpat för vår rösträtt

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Aili Haasnoot.

Jag sitter utomlands och har precis gjort iordning min poströst till EU- valet den 13 juni. Inte för att jag direkt bryr mig så mycket om EU:s vara eller inte vara, inte för att jag bryr mig om vem som sitter i parlamentet och dividerar om diverse förordningar och vad de nu har för sig. Skriver inlägg som översätts till zillioner språk, kanske.

Jag kallar mig inte feminist, men hallå, om det inte hade stått Fredrika Bremrar på gator och torg under tidigt 1900-tal och tagit emot spott och spe för sin och medsystrars rättighet att rösta, sköta sina finanser, studera, jobba utanför hemmet och så vidare, så skulle inte jag sitta här utomlands och poströsta. Vad vet jag vad de egentligen kämpade för, jag vet bara att det har haft grundläggande effekt för mina möjligheter att vara där jag är och göra det jag gör. Kan jag vara annat än tacksam motdem?

Häromdagen läste jag att någon förståsigpåare (läs: expert) inte trodde att det skulle bli ens ett 50-procentigt valdeltagande. Jag drog då slutsatsen att männen kommer att ligga på sofflocket i det här valet och kvinnorna går man ur huse (err... kvinnna ur huse förstås) för att fullgöra sin förbannade plikt – att utnyttja sin röst, av tacksamhet mot dem som iddes göra något för att förändra ett samhälle.

Sveriges kvinnor, det är faktiskt inte så hemskt jobbigt att rösta, symbolvärdet av det är synnerligen viktigt. För sjutton, om man inte är intresserad av EU eller inte bryr sig, rösta blankt, men spotta inte i ansiktet på dem som gjort något för att ge oss möjligheten att rösta överhuvudtaget.

Jag ber om ursäkt att det inte är så välformulerat och tajt skrivet. Jag är lite smått ångande upprörd, så det blir inte bättre än såhär, möjligen värre.

Aili Haasnoot (32 år doktorand ergonomi – hur vibration i bilrattar uppfattas – vid Loughborough University i England)