ÅSIKT

Vi kan avskaffa arbetslösheten

Foto: MIKAEL LJUNGSTRÖM
GRYMT SAMHÄLLE Finns det verkligen trehundrasextiotretusen lediga jobb för samma antal arbetslösa? frågar Ulla Johansson. Hon ser ett grymt samhälle som satt arbetslösheten i system men samtidigt anklagar de arbetslösa för att inte anstränga sig tillräckligt.
DEBATT

Ulla Johanssons son är arbetslös, en av 363 000 som saknar jobb.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

”Arbetslösheten betraktas som ett på något sätt botbart tillstånd. Något konjunkturbetonat. Sanningen vågar eller vill man inte se”, skriver hon:

Att företagen söker sig till länder där vinsten är som störst, så länge vi inte sätter stopp för exporten av de svenska jobben, med hjälp av lagstiftning.

Min son är arbetslös och familjen sitter kring köksbordet och diskuterar detta i evighet. Varför arbetslöshet? Vilka av samhällets ändrade strukturer gav oss denna olycka?

Min son är arbetslös och delar denna sin sociala situation med trehundrasextiotretusen (363 000) andra arbetsvilliga individer.

Politikerna och deras tjänstemän hos Arbetsmarknadsstyrelsen försöker frisera siffrorna genom att säga att av dessa är 89 000 under ”arbetsmarknadspolitiska åtgärder” (program). Genom att massera sin statistik på detta sätt redovisar de en arbetslöshet på 6,1 procent i stället för den rätta på 8,2 procent. Snyggt jobbat! (Plats för applåder.)

Den arbetslöshet vi har i dag är inte baserad på konjunktursvängningar utan strukturell. Mycket få av de trehundrasextiotretusen arbetslösa kommer någonsin att få en anställning. Teknikutvecklingen och därmed sammanhängande rationaliseringar har det senaste årtiondet utplånat en mängd arbetstillfällen. Därtill kommer det nya hotet med utflyttningen av kapital och företag till låglöneländer. Fabriken i Sverige läggs ned och tillverkningen flyttas till Baltikum, Ungern eller Indien. Indien har många, många duktiga datatekniker. Beredda att arbeta för en bråkdel av normal svensk lön.

Triumferande kapitalägare framhåller fördelen med att flytta till länder där arbetskraften är nöjd med låg lön och hårda arbetsförhållanden. Och där respektive regering/regim ser till att fackföreningar inte stör den företagsvänliga ekonomiska miljön.

Triumferande kapitalägare straffar nu svenska löntagare för de gamla kraven (ibland uppnådda) på anständig lön och något så när riskfria arbetsplatser.

Den gamla sanningen som säger att kapital går dit där störst vinst är att vänta, står sig här som alltid. Med matematisk obarmhärtighet. Och Västeuropa kommer att dräneras på företag och arbetstillfällen vartefter åren går.

Läser i spanska tidningar samma klagan som här. Företag flyttar från Spanien till östra Europa. Kanske samma företag som en gång lämnade Sverige för ”låglönelandet Spanien”. En nedåtgående ekonomisk spiral – för löntagarna.

Vad varken företagare eller Handelshögskolans så kallade ekonomer förstått är kopplingen mellan köpkraft och löner. (Blindheten gäller alla borgerlighetens ekonomer i alla länder.) Om löntagarna i våra länder utarmas – görs arbetslösa – vem ska då köpa de producerade varorna och tjänsterna? Låglöneländernas nya medelklass räcker inte till. Inte heller västländernas övre medelklass. Var är då vinsten?

När medborgarna vid förra sekelskiftet kämpade för allmän rösträtt hoppades man i framtiden kunna välja politiker som skulle ta tillvara ”vanliga människors” intressen. I dag glider samhället, som vi kände det, hän mot en katastrof och det politiska etablissemanget reagerar inte. Arbetslösheten betraktas som ett på något sätt botbart tillstånd. Något konjunkturbetonat. Sanningen vågar eller vill man inte se. Eller redovisa. Erkänner självklart inte heller att den reella makten fortfarande ligger hos kapitalägarna. De verkliga makthavarna.

Fackföreningarna vidtar lama och hjälplösa åtgärder. Försöker kontrollera främmande företag som med dumpade löner etablerar sig här. Försöker samarbeta med facken i Europa. Inga kraftåtgärder trots att löntagarna står inför fruktansvärda hot.

Våra media tar ofta upp olika naturkatastrofer. Stormar, torka och vulkanutbrott. Diskuterar varför och därför.

Den sociala och ekonomiska katastrof som arbetslösheten och kapitalutflyttningen utgör berörs inte så ofta. Inte med samma allvar. Trots att den kommer att drabba oss alla så illa. (Även medelklassen.)

Men även vi ”vanliga medborgare” blundar. Den som inte själv är arbetslös behöver ju inte bry sig. Tänker vi. Och de trehundrasextiotretusen är ju egentligen inte så många. I jämförelse. (Med Bangladesh eller så.)

Sanningen är den att de arbetslösa kommer att bli fler. Skrämmande många fler.

I motsats till naturkatastroferna kan den ekonomiska katastrofen hejdas. Med folkligt förankrad lagstiftning. Med resursfördelning. Ekonomiska strukturer är påverkbara – inte givna av gudarna.

Etablissemanget försöker försvara sig genom att sprida propaganda genom media. Tankar om att de arbetslösa egentligen inte vill arbeta. Inte söker jobb tillräckligt energiskt. Liksom att de sjukskrivna inte är sjuka. Egentligen. Utan bara simulerar smärtor och sjukdom, fuskar till sig sjukpenning.

Smart och lömsk propaganda. Lätt att ta till sig för den som inte tillhör de drabbade.

Vi andra frågar oss dock om det verkligen finns trehundrasextiotretusen lediga jobb för samma antal arbetslösa? Hur är det med detta? Rent matematiskt?

Min son är arbetslös. I ett grymt och blint samhälle. Med fascistoida drag. Ordet som ingen vågar använda.

Nu gör jag det.

Ulla Johansson (författare och pensionär)