ÅSIKT

Mina barn förlorar på att ”fel” förälder dog

Foto: MATTIAS CARLSSON
NYBLIVEN ÄNKLING Anders Byström förlorade sin fru i somras. Han tycker att den inkomstprövade barnpensionen slår orättvist.
DEBATT

När grannen blev änka, fick hon 3 500 kronor per barn i barnpension.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I måndags fick tvåbarnspappan Anders Byström, som just mist sin fru Anne, beskedet om barnpension från försäkringskassan. Han fick hälften. Hans hustru var frilansande kulturarbetare.

– Tydligen dog fel förälder, skriver han i dag och kräver att systemet med inkomstprövade barnpensioner görs om.

Jag heter Anders och är 42 år. Jag blev änkling den 27 juni, min fru Anne Djurberg avled efter fem månaders tapper kamp mot leukemi.

Jag är nu ensam med två pojkar, 11 och 13 år. Min fru var frilans och kulturarbetare. En kombination som inte är bra när det gäller tryggheten för de barn man lämnar efter sig.

Kort sagt så känner jag mig desperat och förtvivlad å Annes vägnar, eftersom jag vet att hon oroade sig för hur det skulle gå för barnen.

Vi hann snacka en del innan hon dog i sin leukemi. Jag skulle vilja ge ord åt min förtvivlan, som många andra änkor och änklingar mitt i livet också delar.

I måndags fick jag beskedet från försäkringskassan i Luleå. Vårt samhälle värderar Annes insatser för barnen till 3 514 kronor i månaden, 1 757 kronor per barn och månad.

Jag får ett omställningsbidrag på 6 976 kronor före skatt, som upphör i december nästa år, när vår yngste son fyller 12 år.

Men mina utgifter har inte minskat för att jag har förlorat Anne. Som om barn slutar växa, äter mindre och inte längre behöver nya kläder, skor eller värme efter 12 års ålder.

Annes sista anställning på halvtid som svensklärare, gav henne 11 000 kronor i månaden före skatt.

Tydligen dog fel förälder. En inkomstprövad barnpension slår oerhört hårt och orättvist.

En granne blev änka för ungefär ett år sedan. Hon har två barn i samma ålder som mina. De får 3 500 kronor var i barnpension.

Deras pappa tillhörde rätt kön och var inte hemma med barnen i samma utsträckning. Han tjänade mer och kunde dessutom tack vare det skaffa sig olika privata försäkringar. Något som är mycket svårare för en familj med låga inkomster då man måste använda pengarna till löpande utgifter.

På vilket sätt är det förenligt med jämställdhetstanken? Hur trovärdigt är det i ett genusperspektiv?

Borde inte efterlevandestödet hjälpa barn som haft en mamma med ojämna inkomster och därför låga pensionspoäng, istället för att försämra för dem?

Borde inte efterlevandeskyddet gälla så länge de är barn, det vill säga tills de fyller arton år, som det var fram till 1996–1997?

Anne var frilansande skådespelerska, utbildad på scenskolan i Göteborg. Hon jobbade på institutionsteatrar, fria grupper och tv.

Att vara frilans innebär osäkra och ojämna inkomster och det innebär också att man behöver leva på a-kassa i perioder mellan engagemangen. Detta är kulturarbetarens vardag.

Eftersom det är lättare för män att få jobb i vår bransch tog Anne oftast hand om våra två barn och tackade några gånger nej till arbeten som låg alltför långt bort.

Det är dessutom svårt för kvinnor som fött barn att komma tillbaka till yrkeslivet som frilans.

1998 var Anne trött på att känna att hon låg samhället till last. Hon startade en enskild firma och bestämde sig för att klara sig själv.

Hon tog också anställning, bland annat som vårdbiträde och barnskötare, och hon gick en utbildning på Lärarhögskolan i Stockholm och läste praktisk pedagogisk utbildning 40 poäng.

Detta gjorde att hon kunde ta jobb som lärarvikarie på låg- och mellanstadiet. Alla traditionella lågavlönade kvinnoyrken.

Hon tog ett dyrt lån på 100 000 kronor för att utbilda sig till organisationskonsult och det, tillsammans med hennes scenskoleutbildning, gjorde henne till en alltmer efterfrågad föredragshållare och ledare.

Vid samma tidpunkt som hennes sjukdom bröt ut, skulle hon ha jobbat för både Trygghetsrådet och Vattenfall med interaktiv teater och kommunikationsfrågor. Arbeten som sannolikt hade givit ännu mer jobb i förlängningen.

Anne ville hela tiden framåt. Hon försökte se lösningar på de problem hon och vi stod inför och hon vägrade att ligga samhället till last.

Tack vare att Anne var hemma med barnen har jag kunnat jobba mer än hon.

De gånger vi jobbade tillsammans med samma sak, tjänade jag oftast mer på grund av att jag var man. Detta straffas nu hennes barn för och i förlängningen även jag som kanske kommer att tvingas jobba mer och på så sätt vara ifrån mina barn längre tider.

Jag citerar från barn- och familjeminister Berit Andnors hemsida, socialdepartementet:

” Jag vill se trygga familjer som har råd att leva ett gott liv tillsammans med sina barn. Därför värnar jag om den generella välfärden, ett helt fantastiskt system som ger mest till dem som behöver det bäst.”

Detta är inte sant!

Anders Byström (42 år änkling tvåbarnsfar gymnasielärare kulturarbetare)