ÅSIKT

Jag vägrade att skriva på ”slaveriparagrafen”

Foto: ANDREAS BARDELL
FARMEN 2004 Att göra tv på bildandet av ett nytt politiskt parti eller behandlingen av missbrukare är två tänkbara framtida utvecklingar av dagens föraktade dokusåpa, menar Christian Gergils (längst upp till höger på bilden), deltagare i Farmen.
DEBATT

Hösten håller på att bli dokusåpornas revansch. De fajtas plötsligt på bästa sändningstid, mot Rapport.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

– Varför blir inte dokusåporna erkända som den just nu viktigaste kulturformen? undrar Farmen-deltagaren Christian Gergils.

Han tror inte att det längre går att skylla på att deltagarna skulle utnyttjas av de stygga produktionsbolagen. Själv vägrade han skriva på Strixs så kallade ”slavkontrakt”.

Foto: TV4

Farmen Skärgården hade i genomsnitt under första veckan haft 750 000 tittare, varje dag. Och det på den tid som länge betraktats som den omöjliga, nämligen 19.30 – mot SVT:s Rapport. Vi kanske rent av skriver tv-historia...

Jag får naturligtvis inte avslöja innehållet i programmet, men så mycket kan jag säga att nya Farmen kommer att tydliggöra konflikter och motsättningar i samhället. Händelseutvecklingen lyfter fram kulturkrockar, i synnerhet värderingar i den unga generationen som ställs mot en mer gammaldags moral och inställning till livet. Kort sagt ett program som är viktigt att följa för dem som är intresserade av att förstå samtiden.

Men eftersom formatet kallas ”dokusåpa”, ses det med förakt och skepsis av såväl det finkulturella etablissemanget som av näringslivet och den politiska eliten. Även i media, på ledarsidor och kultursidor, antyder tystnaden att landets ledande skribenter inte har insett programformens faktiska betydelse och genomslagskraft.

Resultatet är att det som håller på att bli den viktigaste och mest inflytelserika kulturformen är så gott som okänd, vad gäller hur den produceras och utvecklas.

Medan produktionsbolagen håller på att utveckla formatet till det mest populära sättet att producera tv, sitter ledande skribenter inom kultur, media och politik och förhåller sig till sin egen nidbild av programmen.

Undantaget är kvällspressen. Men även där råder fortfarande oförståelse och okunskap på många håll. Nöjesredaktionen bevakar och letar efter nyheter och nya vinklingar för att tillgodose läsarnas efterfrågan – men ledarskribenter och kulturredaktörer sitter bekvämt kvar i sina självgoda bubblor.

Till och med vissa tv-kritiker lever i föreställningen att dokusåpan skulle vara ett övergående mediafenomen.

Jag tackade ja till att delta i Farmen efter att ha analyserat mina egna möjligheter och rådfrågat vänner.

Journalisten och författaren Erik Hörstadius sa att ”Du har ju redan en gång varit känd på egna meriter och det här är en etablerad genre, så jag ser inga skäl att du inte skulle tacka ja.”

Han nämnde också Pål Hollender som ett gott exempel på en redan etablerad kulturperson som medverkat i Robinson och därefter haft framgångar inom sitt eget område. Mattias Bengtsson, till nyligen vd för näringslivets tankesmedja Timbro, riktade in sig på att den långsiktiga effekten för min egen del framför allt låg i mina egna händer och berodde på hur jag valde att förvalta deltagandet i efterhand.

Men detta är två personer som med olika utgångspunkt gjort en egen analys av dokusåpan som genre och kulturbärare. Generellt i media och i näringslivet är inställningen en helt annan.

Min far, Håkan, en gång ordförande i Aktiespararnas Riksförbund, i dag konsult och rådgivare i forsknings- och utvecklingsfrågor, kommenterade min eventuella medverkan med orden ”ja, jag avskyr den här typen av tv och tror inte alls att det är något bra. Jag kommer aldrig att titta på det. Om du vill vara med och tror att det kan vara bra så står jag naturligtvis bakom dig. Men kom ihåg vad jag har sagt.”

Nu har pappa sett alla avsnitt han kunnat, och har motvilligt erkänt att programformen är både rolig och spännande underhållning. Sedan skulle han naturligtvis ha fått sina fördomar bekräftade om jag varit med i Big Brother eller någon av de sämre produktionerna. Men därmed också sagt att det finns helt olika sätt att använda den här produktionsmetoden.

Att avfärda dokusåpan mot bakgrund av vissa programs bristande kvalitet är lika begåvat som att avfärda spelfilmen för att de flesta filmer som görs är usla och aldrig möter någon publik.

Nu är den stora frågan vilka redaktioner, inom kultur, samhälle och politik, som först ska inse att dokusåpan inte bara är en genre som kommer att finnas kvar, utan sannolikt är det tidiga 2000-talets viktigaste kulturform.

Att i dokumentärform följa olika samhällsfenomen och göra spännande tv av utvecklingen kan komma att förändra hela samhället. Att göra tv på bildandet av ett nytt politiskt parti, behandling av missbrukare eller följa socialt utsatta personer, familjer och grupper är bara några exempel på tänkbara framtida utvecklingar av dagens föraktade dokusåpa.

Utvecklingen av dokusåpan är redan nu påtaglig och även om kanske Robinson-Robban gått över gränsen i sina upptåg, är det flera personer som haft betydelsefulla framgångar efteråt. Läkaren Åsa Vilbäck gör politisk karriär i folkpartiet. Jan Emanuel har blivit riksdagsman för socialdemokraterna.

Den tidiga uppfattningen har präglats bland annat av produktionsbolagens och tv-kanalernas ansträngningar att begränsa och lägga beslag på deltagarnas framtida tv-karriärer. Strix så kallade ”slaveriparagraf”, där deltagarna under ett helt år efter finalprogrammet är hindrade att medverka i andra tv-kanaler, har varit föremål för befogad kritik. Själv vägrade jag skriva på just den delen av avtalet, vilket till slut accepterades. Förhoppningsvis kan detta bidra till att slaveriparagrafen för dokusåpadeltagare försvinner.

Men faktum kvarstår:

Medan eliten ser på Agenda, fortgår den betydelsefulla mediautvecklingen på annat håll. Så det är alltså hög tid för just Agenda – men också de andra stora kultur- och samhällsredaktionerna – att ta den dokumentärt baserade tv-produktionen på allvar.

Christian Gergils (Farmen-deltagare hästutbildare liberal debattör)

ARTIKELN HANDLAR OM