ÅSIKT

Han tystas av ägaren

Göran Greider: Tidningens stenrike ägare sparkar chefredaktören som inte följer drevet

1 av 2 | Foto: Hasse Eriksson
– Historien om Swedenmark handlar om att socialdemokratin inte bryr sig om levande ord i sina tidningar, skriver Göran Greider.
DEBATT

Minns ni folkomröstningen om EMU? En förkrossande majoritet av svenska folket klev fram ur skuggorna och la sitt förnuftiga Nej till det EMU-okej som idag bidrar till att massarbetslöshet – värre än i Sverige – råder i Europa.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under EMU-debatten hördes inte många pressröster som företrädde den folkliga linjen. Nio av tio dagstidningar är borgerliga och där var enigheten djupare än på någon kyrkogård om att euron är bra.

Och på de flesta sossetidningar – inklusive Aftonbladets – följde ledarskribenterna troget s-regeringens Ja-linje.

Det där var ju inte bra för någon. Politiska kommentatorer som inte dagligen möter annorlunda åsikter i andra tidningar slammar igen, blir självgoda.

En av de ledarskribenter som i EMU-frågan, liksom i mängder av andra frågor, vågat gå sin egen väg är den förre politiske chefredaktören på Länstidningen i Östersund, Peter Swedenmark.

Han tillhör de där skribenterna som blir fria i skrivandet just för att de på idéplanet gjort klart vilka lojaliteter de har: till idéer, inte till regeringar eller partier.

I det svenska kommentariatet vimlar det av kolumnister (även på nyhetsplats) som skiftar ståndpunkt från vecka till vecka, allt efter vad de tror går hem och vad de tror är coolt just nu. Swedenmark markerade sin frihet i sitt skrivande, ofta genom de humoristiska tonfall som visar att politik förstås bäst genom komedins speglar.

Givetvis blev han populär hos sina läsare däruppe i Jämtland, även meningsmotståndare tyckte om hans betraktelser.

Sedan hände något. En figur som liknar en jämtländsk maffialedare trädde fram. Dessvärre råkar den figuren vara tidningens stenrike ägare. Han heter Maths O Sundqvist.

Han sparkade Swedenmark, tidningen främsta läsarmagnet, och visade därmed upp sitt tidningskunnande.

Ja, för att riktigt få ut sitt budskap lät han sig själv intervjuas på tidningens förstasida – av en slump just den dag då LT råkade ha en totaltäckning som nådde hela länet.

Där förklarade han, med berlusconiskt självförtroende, att Swedenmark inte passar i hans familj.

Fantastiskt nog verkade inte heller en av s-ledamöterna i LT:s styrelse ha något emot det här. Jag kan förstå det: Swedenmark har ofta irriterat den lokala s-ledningen med sina fria skriverier.

Vem skriver numera ledare i LT? Eftersom solidaritet är ett centralt värde i arbetarrörelsen, svor den ene socialdemokratiske ledarskribenten efter den andre att aldrig medverka med texter i Sundqvists tidning.

Men tyvärr: Ur rörelsens mörker uppsteg en skribent som gärna fyllde ledarsidan med artiklar. Han heter Per Åhlström.

Jag tycker han kan betraktas som en äkta svartfot. Politiskt hör han hemma på den trygga högerkanten i socialdemokratin. Och EMU älskar han förstås.

Vad handlar denna historia om? Svar: Om den tilltagande konformismen i svenskt tidningsliv. Om en ägares oinskränkta makt över sin tidning och slutligen: det tragiska faktum att socialdemokratin inte bryr sig om levande ord i sina tidningar.

Galopp, galopp, som Kristina Lugn skriver när hon är som dystrast.

Göran Greider

ARTIKELN HANDLAR OM