ÅSIKT

Jag vill vårda – inte vakta

Kriminalvårdare Karin Liljegren: Jag är 26 år och går runt bland fångarna utan att vara rädd. Varför? Jo, vi känner varandra.

Foto: Mikael Ljungström
DEBATT

Sedan sommarens omtalade rymningar har kriminalvården ägnats stor uppmärksamhet. Mest har det handlat om ”hårdare tag” och om ”ökad säkerhet”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ANDERS WEJROT
– Om de intagna återfaller till brott kommer det att kosta ofantligt mycket mer än vad en vettig vård skulle kosta, skriver kriminalvårdaren Karin Liljegren.

Det har pratats om ”superbunkrar”, mobiltelefonstörningsutrustning och till och med om att beväpna vårdarna med pepparspray. Det senaste är att stänga gymmen på anstalterna ”av arbetsmiljöskäl”: en hantel eller en skivstång kan tydligen användas som ett vapen mot vårdarna.

Tja, jag vet inte. Ändå jobbar jag, en 26-årig tjej utan några särskilda karatekunskaper, som vårdare på en sluten anstalt. Alla 45 intagna här är narkomaner, många är dömda för våldsbrott.

Jag går omkring bland dessa män varje dag, men jag har aldrig varit rädd eller känt mig otrygg bland dem. Varför? Jo, för att vi känner varann här på avdelningen. Och dem man känner vill man inte skada – särskilt inte om de bryr sig om en och vill hjälpa en.

Egentligen förstår alla det här. Men efter rymningarna är all sans och vett som bortblåst. För samtidigt som enorma pengar har anslagits till murar, larm, övervakningskameror, mobilsökare och gud vet allt, har andra delar av kriminalvården besparingskrav.

Besparingarna sköts på det vanliga sättet: genom att säga upp folk. Vi blir färre och färre personal på anstalten och får på grund av ”säkerheten” fler och fler vaktuppgifter – samtidigt som behandlingsuppgifter tas bort.

Vi blir fångvaktare istället för vårdare – en utveckling som tvivelsutan kommer att att skrämma bort oss som verkligen vill hjälpa dessa människor.

Kommer det verkligen göra anstalterna säkrare?

En gång fanns en tanke i svensk kriminalvårdspolitik som gick ut på att man kunde få brottslingar att sluta begå brott. Det är en både fin och vettig tanke, men den kräver resurser för att fungera. Det måste finnas människor på anstalterna som inte bara låser dörrar och övervakar urinprov utan som faktiskt försöker hjälpa de intagna till ett normalt, icke-kriminellt liv efter frigivningen.

Det är inte det lättaste, eftersom de är bland de svagaste och trasigaste människorna i samhället, och det krävs mänskliga resurser i form av samtal och stöd. Det krävs att vi tror på dem, men också att vi ställer krav på dem och har tid och möjlighet att hålla koll på dem efter att de åkt ifrån oss. Och det behövs att vi som bryr oss är tillräckligt många.

Varför ska vi göra allt det här för de intagna då? Jo, för att varje intagen kommer förr eller senare att vara ute i samhället igen. Och om de återfaller i att begå brott, kommer det kosta ofantligt mycket mer än vad en vettig vård skulle ha kostat.

Brott kostar pengar i form av polisinsatser, rättegångar och ny anstaltsvistelse.

Men viktigare ändå är att brott kostar oerhört mycket mänskligt lidande, framför allt för dem som blir bestulna, misshandlade och så vidare, men också för brottslingarna själva, för deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

Dagens utveckling inom kriminalvården utgör ett kraftigt brott mot en vettig kriminalvårdspolitik.

Den har ingenting med säkerhet att göra, utan med populism, politiska vindar och en idiotisk lås-in-och-släng-bort-nyckeln-mentalitet som i slutändan bara skapar lidande för alla.

Visst kan en hantel användas som ett vapen. Men det finns gott om hårda och tunga saker på ett fängelse som man kan slå i huvudet på någon om man nu vill det.

Poängen är att om man låter oss vårdare göra vårt jobb ordentligt kommer ingen vilja göra det. Och det är det, inte tjockare murar och pepparspray, som är riktig säkerhet.

Tidigare artiklar

Karin Liljegren , kriminalvårdare

ARTIKELN HANDLAR OM