ÅSIKT

Jag är ingen klassförrädare

Arne Reberg: Att välja Mozart i stället för Vikingarna är inte att svika sitt ursprung

– Som klassresenärer förvisas vi till en ödslig återvändsgränd, inpyrd med samma rädsla för avvikelser som jag minns från barndomens arbetarkvarter, skriver Arne Reberg.
DEBATT

När jag gick jag ut i 1 maj-demonstrationerna förra året med det egenhändigt textade plakatet ”Ordets Makt åt Folket” bemöttes jag med förstuckna kommentarer som betydde att jag gjorde mig märkvärdig.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ISAAC REBERG
Arne Reberg demonstrerar 1 maj.

Tiotusentals bakgårdsungar i min 40-talsgeneration har ”blivit märkvärdiga” för att vi kvalat in till statusmässiga yrken. Som klassresenärer förvisas vi till en ödslig återvändsgränd, inpyrd med samma rädsla för avvikelser som jag minns i barndomens arbetarkvarter i Västerås.

Tro inte du är nåt ? Stor faller tung ? Inga träd växer till himlen.

Jantelagen lever kvar.

Underklassighet genererar också rädsla för att bli individuellt synlig. Vi gick i takt under de röda fanorna på morfars tid. Det håller inte längre, leden glesnar och formerar sig mer egensinnigt.

Det är tvunget att ompröva de kollektiva rörelserna också i konformistiska 1 maj-manifest. Den unika människan blir alldeles nödvändig i en ny agenda med insikter om att bara det individuella är allmängiltigt, blott det unika universellt.

Den individuella solidariteten: DU som är JAG som är VI !

Att göra en klassresa är just att inse det unika, bryta sig ur ett mönster och bejaka den individuella möjligheten. Men med risk för att bli sedd som en svikare.

Klassresenären sprider ofta osäkerhet bland släktingar och barndomsvänner om det står Mozart, Sibelius och Leonard Cohen i cd-stället, inte Vikingarna, Sven Ingvars och Lotta Engberg.

Behöver det förresten vara en motsägelse?

Min bokhylla uppfattas av många som smått klassförrädisk med Goethe, Rilke, Kirkegaard, Moravia, Borges, Ekelöf, Martinson, Södergran, Tranströmer. Sju band av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” lyser med guldskrift på bokryggarna.

I rätt sällskap händer det att jag briljerar med att jag läst dem alla, vilket är sant men egentligen en ovidkommande upplysning.

Snarare är det ett utslag av underklassig självhävdelse.

Men absolut inte en snobbhylla, enligt de proletära kriterier som glömt att pionjärerna drömde om en upplyst underklass, som kunde låna eld lika väl från Aristoteles och Platon som Marx och Engels.

Det är inte att svika sitt ursprung. Tvärtom, kulturen skulle bli facklan i upplysningsarbetet mot ett orättfärdigt system. Det som i dag på nytt tvingar underklassen att bli vid sin läst i ett tvåtredjedelssamhälle där två ignorerar den tredje.

Jag faller ständigt i förundran inför mina dammiga bokyllor. Det är som om arbetarbarnet i mig aldrig rätt vänjer sig vid att äga böcker.

På brunbetsade hyllor trängs himmel och helvete, skratt och tårar, blod och flamma. Liv och öden som nu störtar ut ur pärmarna i ett samfällt uppror mot uppkomlingens andakt i de finlitterära salongerna.

Tröstar mig med ett gulnat tidningsurklipp med Kerstin Ekmans inträdestal till Svenska Akademien:

När jag läste ’Nässlorna blomma’ vet jag att i det samhälle jag har omkring mig och som vilar på det goda folkhemmets grund, skickas barn som sockenpojken Martin, hämtas de av polis som verkställer myndighetsbeslut, finns det treåringar som vagabonderar, barn som växer upp felnärda, kroppsligen och andligen, barn med själar som irrar som kulan i ett flipperspel, barn utan språk ?

Martin i ’Nässlorna blomma’ har ett språk. Han delar inte den yttersta bristen, den som skulle gjort honom till ett Aniara-barn. Det är därför orätt att säga att denna barndomsskildring inte handlar om någonting märkvärdigare. Någon har talat med honom ?

Någon har talat med mig och därför går jag ut än en gång i 1 maj-tåget med plakatet ”Ordets Makt åt Folket”.

Andra artiklar

Arne Reberg , journalist och författare

ARTIKELN HANDLAR OM