ÅSIKT

Vårda busarna i sand- lådan

Widar Andersson: De unga kriminella rymmer för att bli Någon

DEBATT

Jag glömmer aldrig tjejen från Tyresö som rymde hela tiden. Hon var placerad på Hasselakollektivet där jag för många år sedan var en helt färsk och grön medarbetare.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Björn Lindahl
Börja i tid. Vill regeringen verkligen göra en insats mot ungdomsbrottsligheten måste man ner i åldrarna, skriver Widar Andersson.

Hon hängde ihop med en äldre man som använde henne som smycke, slagpåse, säljbart sexobjekt och springflicka i diverse narkotikaaffärer.

Fastän bara arton år gammal var hon redan erfaren med heroin, polishäkten och plötsliga dödsfall i bekantskapskretsen.

I min naivitet trodde jag att hon skulle uppfatta Hasselakollektivet som ett slags himmelrike. Här slapp hon prostitutionen, våldet och jakten efter droger. Här kunde hon, mitt i Norrhälsinglands storslagna natur, ta chansen att vända sitt liv åt ett annat håll. Tyckte jag.

Men det tyckte inte hon. För henne var Hasselkollektivet ett otryggt helvete. Hon kände sig som en vilsen, okunnig och blyg nolla. I sina egna kvarter och bland de andra missbrukarna, tjuvarna och torskarna var hon Någon. Hon kunde spelet, jargongen och hade en hyfsad plats i den sociala hackordningen.

Hon ville – precis som alla andra – hellre vara Någon än en Nolla. Därför rymde hon hela tiden tillbaks till sin egen värld där ”alla” var som hon själv.

Jag tänker på tjejen från Tyresö när jag följer rapporteringen om rymningarna från den slutna ungdomsvårdens anstalter. Ur sina egna perspektiv handlar pojkarna rationellt när de – i praktiken – rymmer från den ena anstalten till den andra.

Pojkarna står vid ett medvetet eller omedvetet uppfattat vägskäl. Ska de våga utmana sina egna självbilder och omgivningens uppfattningar? Är det inte mest rationellt att satsa på en lågoddsare och rulla på som förut?

Många av ungdomarna inom den slutna ungdomsvården och på andra institutioner är både offer och förtryckare. De är offer för föräldrasvek, fattigdom, diskriminering, slappt socialtjänstarbete, undermåliga skolor, penningkåta narkotikalangare, äldre och hänsynslösa kriminella, sin egen ensamhet och för moralism och trångsynthet.

När de väl blir placerade inom ungdomsvården har de dessutom hunnit med att själva bli förtryckare. Deras karriär kantas av brottsoffer, rädsla och förtvivlan och övergrepp.

Ett offer behöver vård, omsorg och mjuka bandage. En förtryckare behöver möta tydliga gränser, fasthet, nolltolerans och märkbara konsekvenser.

Ska i vart fall några av ungdomarna på anstalterna kunna bli Någon i ett hyfsat vuxenliv så krävs därför sammansatta och långsiktiga insatser.

Mera stängsel runt offer och/eller mera dalt och överseende med förtryckare är vare sig särskilt begåvat eller anständigt.

Hur vi än behandlar, vårdar och straffar måste vi inse att det är mycket svårt att bryta inledda och manifesta kriminella karriärer och beroendesjukdomar. Vill regeringen verkligen göra en insats i sammanhanget måste man ner i åldrarna.

Att ta tag i sexåringars offer-och förtryckartendenser i sandlådan är definitivt mycket lättare än att försöka korrigera drogberoende och beväpnade sextonåringar på anstalter.

Tjejen från Tyresö har slutat rymma. Jag träffade henne utanför ett varuhus i stan härom året. Hon var lite sliten men vid gott mod och hennes två små barn verkade trygga. Nyktra narkomaner (NA) hade blivit hennes räddningsplanka för tio år sedan. En kvinnojour hade hjälpt henne att fly från svinet hon bodde med.

Så visst går det att bli Någon i det vanliga livet. Men priset är högt för alla inblandade.

Det kunde vara lägre.

Diskutera

Widar Andersson , politisk redaktör , Folkbladet i Norrköping