ÅSIKT

Sluta säga kineskläder

Petra Hjortensjö: Det är lika fel som om medierna skulle prata om svartskallar

DEBATT

Om Sverige vore ett land där vi levde på svennemat, läste tyskböcker och åkte i amrisbilar skulle kanske denna frågeställning vara mindre relevant – men under nu rådande förhållanden kan jag inte annat än att undra: vad i hela friden är detta frågan om?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: svt
Jobbar för H&M En ung kinesisk flicka vid symaskinen hos en av H&M:s leverantörer. Hon jobbar oftast alla dagar i veckan.

Bakgrund: Mer än upprörd blev jag när jag i dagarna nåddes av mejlsvar från Granskningsnämnden. Jag hade anmält Aktuellt för ett A-ekonomiinslag där de vid två tillfällen använde ordet ”kineskläder” om kläder tillverkade i Kina med avsikt att säljas i västvärlden. Enligt mitt tycke är ordet både nedsättande och diskriminerande. Bland annat på grund av att det kategoriserar och etiketterar på ett sätt som inte används i något som helst liknande sammanhang – har du någonsin hört talas om brittbyxor eller fransktröjor?

För mig är det viktigt att kunna se ett nyhetsprogram, utan att behöva konfronteras med uttryck innehållande rasistiska undertexter.

Om jag inte minns fel är en av nyhetsredaktionernas ledande uppgift att objektivt skildra och reflektera verkligheten för tittaren. Och att tittaren ska kunna vara vem som helst, utan att för den skull riskera att känna sig kränkt eller utsatt? Om inte objektiviteten ens i dessa sammanhang värderas högt, vart är vi då på väg?

Eller frågan kanske snarare är var vi kommer ifrån? För det som upprörde mig så med mailsvaret från Granskningsnämnden var, exakt citerat, att ”det förhållande anmälaren tar upp innebär inte någon överträdelse av bestämmelserna i radio- och TV-lagen eller i Sveriges Televisions sändningstillstånd.” Därför lämnade de anmälan utan åtgärd, förklarade de.

Det kanske kan tyckas låta ynkligt att haka upp sig på en sådan liten och obetydlig ordvända. Men om vi ska bekämpa den underliggande rasismen i vårt samhälle behöver vi göra det i både stort och smått. Vi kan inte tillåta några kryphål för dem med främlingsfientliga åsikter, inget som ger dem vatten på sin kvarn.

Därför anser jag att det är varje medborgares ansvar att vårda sitt språk och föregå med gott exempel – inte minst då den minoritet av oss, vilka råkar arbeta med yrken där vi har möjlighet att synas och höras lite mer, exempelvis genom media. Även om det som avsändare är lätt att vifta bort saker och ting med ett ”jag menade inget illa”, handlar det om vad dessa uttryck kan skapa för ringar på vattnet. Det handlar om vad vi sprider vidare, vad vi väcker i mottagaren – det är inte enbart en fråga om ”ord ord ord”, utan en mycket djupare fråga om inställning och attityd till andra kulturer. För hur ska vi kunna förklara för våra barn felet i att säga ”svartskalle”, om uttryck som ”kineskläder” fritt kan användas i media utan minsta åtgärd? Och då dessutom i ett program som nyheterna?

De flesta av oss känner ju till uttrycket ”det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål”. Var går egentligen gränsen? Nolltolerans är det enda acceptabla.

Jag måste säga att det förefaller mig mycket egendomligt att vi år 2005 inte har kommit längre. Det borde vara en självklarhet att lagar och regler stiftas om i linje med hur vårt samhälle utvecklas. Vi kan inte tillåta att vår lagstiftning fastnar i regelvidriga former, bara för att det ”alltid har varit så”.

Om den rasistiska attityd som på så många sätt präglar dagens samhälle (utan att vi vill låtsas om det, givetvis) går så djupt in som i våra högt ärade ”demokratiska” lagbalkar, är det hög tid att ändra på det NU.

Jag utmanar sittande regering att redan i dag börja se över de problem som röter sönder den svenska rättvisan inifrån. Så att det kan bli lagändring å det snaraste, och så att vi inte behöver vänta en ytterligare fyraårsperiod innan det är möjligt, om sådan lagändring föreligger att det krävs ett godkännande av två regeringar i rad.

Petra Hjortensjö