ÅSIKT

Tur man är vuxen … så man får leka

Jonas Bohlin: Barn springer lika bra utan applåder från läktaren

Foto: ROLF PETTERSON
DÅ VAR IDROTTEN EN LEK – och artikelförfattaren Jonas Bohlin och hans gamla kompisar leker fortfarande när de som 40-åringar träffas två gånger i veckan och lirar innebandy. Han önskar att även dagens barn kunde få leka så, ostörda av de vuxnas ”engagemang”, spelregler, förväntningar och krav. ARKIVBILD från 1975.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har lekt innebandy i 25 år.

Just det. Lekt. Inte spelat. Tio 40-åringar som springer runt på en plan och jagar varandra och en plastboll två gånger i veckan.

Höga klubbor, ”elefantpussar” på låren och vrickade vrister. Hur barnsligt och riskfyllt det än kan verka så är det fortfarande lika vansinnigt roligt samtidigt som kroppen mår bra.

Men en lördag åker jag med min tolvårige son på ett så kallat sammandrag. Sex lag från olika orter som träffas på någons hemmaplan och spelar innebandy en hel lördag.

Där sitter jag bland de andra föräldrarna och ser min son göra det ena målet efter det andra, och lite stolt känner jag mig ibland. Han har fått mitt bollsinne.

Men när jag tittar mig omkring ser jag ofta helt andra saker, på och utanför planen, som inte gör mig lika stolt.

Föräldrar som gnäller på sina barn för att de ”passar för sent”, föräldern som säger åt sitt barn att hugga efter smalbenen på motståndaren, barn och föräldrar som gnäller på domaren för att han dömer för hårt eller inte alls, tränare som i halvlek talar om hur värdelöst spelet är, stressade föräldrar i kiosken som inser att kaffet plötsligt tagit slut, trötta föräldrar som egentligen vill hem och vila, besvikna föräldrar som klagar över att andra föräldrar inte ställer upp och hjälper till.

Men mitt i allt detta, finns det trots allt ett visst gemyt och barn som vrålar av lycka vid slutsignal. Bland föräldrarna i klubben där sonen spelar är det även mest trivsel som råder och måttfulla kommentarer hörs någon gång när domaren dömer lite tokigt.

Men ? barnens lekfullhet är inte längre lika självklar. De spelar för att vinna. Ungdomsidrott i stort verkar inte längre gå ut på att bara ha skoj, man ska även prestera. Om man gör bra ifrån sig på planen får man applåder från de vuxna på läktaren.

Inte konstigt att man ibland ser ett barn med tårar i ögonen när han eller hon har förlorat en ”viktig” match. Inte sällan får inredningen i omklädningsrummen ta stryk av små innebandyklubbor när förlusten blir för tung att bära.

Även om jag tycker att ledsna eller arga barn på innebandyplan är helt uppåt väggarna, sitter jag ändå där på läktaren och hejar och trivs ganska bra för stunden. Men någonstans skäms jag också å allas vägnar.

För vad är egentligen viktigast?

Barnen eller engagemanget?

Om man tycker att barnen är viktigast borde man släppa in max en vuxen person i hallen under leken. Tränare går bort. Engagemang handlar inte om att arrangera turneringar eller seriespel utan om att uppmuntra barnen till att röra på sig.

Barn springer lika bra utan applåder från läktaren eller kaffe i kiosken.

När jag var 14 år och cyklade till innebandyn hade vi jätteroligt utan föräldrar, tränare, sekretariat, kiosk eller domare. Allt vi behövde var gympakläder, boll och klubba samt någon som kunde låsa upp dörren till hallen. Vi skapade våra egna regler och gick hem efter leken utan att vara förbannade över att domaren dömt fel. När vi trötta, nöjda och lite våta i håret kom hem till våra familjer var det ingen som sa åt oss att vi inte passat medspelaren. Möjligen att vi inte hade passat tiden.

Nu, 25 år senare, har till min stora glädje inte mycket förändrats för mig och mina gamla innebandypolare, om man bortser från att vi fått egna familjer och att klubborna går av oftare. Våra barn har däremot fått en massa yttre störningsmoment att ta hänsyn till.

Tur att man är vuxen så man får leka.

Jonas Bohlin (barnslig pappa)

ARTIKELN HANDLAR OM