ÅSIKT

Vad har Sverige i Afghanistan att göra?

Ingrid Ternert: Svenskarna ska vänjas vid att även ”våra pojkar” kommer hem i svarta plastsäckar

DEBATT

Den 6 december tar riksdagen beslut om minst en fördubbling av den hemliga Särskilda skyddsgruppen, det vill säga den svenska Isaf-styrkan i Afghanistan. En styrka som till namnet har ett FN-uppdrag men i realiteten står under Natos befäl.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: JOACHIM LUNDGREN
En svensk Isaf-soldat i Afghanistan.

Isaf har heller inte följt rege­ringens proposition om att 1. vara en fredsbevarande FN-styrka 2. hålla egna och USA:s operationer åtskilda.

Isaf finns över halva Afghanistan. Därför är det omöjligt att undvika samarbete med USA:s

styrkor i landet. I Mazar I Sharif, där svenskarna befinner sig, planerar man att i mars ta över den lokala ledningen från britterna. Vilka i sin tur från början lovordat svenskarna som skickligare än James Bond. En figur vi inte upplevt som vare sig fredlig eller verkande i FN:s regi.

Det hemliga svenska uppdraget har beskrivits på presskonferensen efter att den tragiska bombolyckan i Afghanistan blivit känd. Svenskarna ger sig i grupper och med tolk ut till människor i byarna i området och upplever bland annat måttet av deras demokratiska sinnelag.

Afghanerna vill naturligtvis inte ha tillbaka talibanerna, men då Isaf i praktiken är städgumma åt USA:s armé, är den också i sig ett mål för just terrorismen. Då läget i Afghanistan stadigt försämras blir även den svenska ”missionen” en måltavla i sig, vilket vi alltså nyss upplevt.

Ursprungligen skulle USA enligt FN och folkrätten snarast möjligt avsluta sin ”självförsvarsattack” mot Afghanistan efter den 11 september 2001. Man lyckades också bomba bort talibanerna från makten och skulle enligt FN:s Bonnkonferens snabbt ordna demokratiska val och lämna landet. Men USA avböjde erbjudandet från Pakistan om att överlämna bin Ladin till något muslimskt land och påbörja fredsförhandlingar.

Det går inte att undvika frågan om USA har en egen agenda med att vilja stanna kvar i Afganistan. Varför vill man så förtvivlat gärna vara där och därmed riskera att bli måltavla för ”terrorismen”? Den afghanska regering som man haft så många fingrar med om att tillsätta utmärker sig heller inte av att vara vare sig fredlig eller hederlig. Likheten med den USA-stödda irakiska regeringen med dess olika valprocedurer och brist på valövervakare är många.

Man kan med fog fråga sig vad Sverige egentligen har i Afghanistan att göra och det egentliga skälet till att man vill utöka sina styrkor där nästa år. Tanken är att det svenska folket ska få vänja sig vid att även ”våra pojkar” kommer hem i svarta plastsäckar från ställen där de egentligen inte borde ha varit.

Detta varnade oss två höga svenska militärer för redan den 30 september på DN debatt. Snart stupar svenska soldater i eldstrid. ”Tar vi inte hand om de återvändande soldaterna och drabbade familjerna blir det omöjligt att genomföra den nya försvarspolitiken.” Nu har det första dödsfallet kommit. Är vi beredd på flera? För en politik vi tidigare inte stått för eller ansett öka säkerheten – snarare tvärtom.

Ingrid Ternert (aktiv inom Koalitionen för fred i Mellanöstern och med åtta månader i Irak sedan kriget)

ARTIKELN HANDLAR OM