ÅSIKT

Tänk om – bilda en stat Israel - Palestina

Lars Lönnback och Sune Persson: Det borde ligga i Sveriges och EU:s intresse att uppmuntra en enstatslösning

Foto: AP
En palestinsk kvinna går igenom den åtta meter höga mur som Israel byggt. Infällda: Ariel Sharon, Mahmud Abbas.
DEBATT

Äntligen börjar allt fler krav höjas på en ny syn på den konflikt som sedan 1948 överskuggat all politik i Mellanöstern: Israel-Palestina-konflikten.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Alltsedan 1947 har bildandet av två stater varit den av världssamfundet föreslagna lösningen. Vi vet att detta, trots 58 år utan framgång, fortfarande är EU:s linje. Efter att länge ha vägrat ta ställning har också Bush och Sharon sagt sig godta den. Vi vet också att många israeler kraftfullt motsätter sig ett uppgivande av sin judiska stat.

Men nu börjar av allt att döma tiden rinna ut för en sådan lösning. I Israel-Palestina-området råder i dag de facto en apartheid-liknande situation med Israel som den förtryckande parten. Ändå vill merparten israeler inte leva med en sådan apartheid. Också merparten palestinier drömmer om en riktig och stabil demokrati. Men även under de för palestinierna mest gynnsamma villkoren kommer en palestinsk stat bara att kunna omfatta Gaza-området (med Israel kontrollerande alla gränser) och en del av Västbanken. En sådan stat kommer på intet sätt att vara livskraftig utan bli en lekboll i händerna på mäktiga grannstater, främst Israel.

I ekonomiskt avseende är de palestinska områdena i praktiken redan helt integrerade med den israeliska ekonomin. Sammantaget är situationen i Mellanöstern starkt försämrad och dominerad av Irak-krisen och av det i sig angelägna "kriget mot terrorn".

Man bör därför förorda att arbete inleds på att formulera en politik för en enad stat Israel-Palestina. I en sådan israelisk-palestinsk stat, utformad i enlighet med FN-kommissionens minoritetsförslag 1947, där alla invånare vore likvärdiga medborgare med fullständiga demokratiska rättigheter, skulle dagens problem med israelisk ockupation och förtryck av palestiniernas mänskliga rättigheter kunna försvinna.

En sådan enad, demokratisk, binationell stat Israel-Palestina skulle äntligen kunna ge den unga generationen, israeler som palestinier, hopp om en fredlig framtid utan fasorna av nya krig.

En stat Israel-Palestina skulle givetvis ha en kraftigt decentraliserad prägel inom antingen en federal eller en konfederal författning, där de israelisk- respektive arabiskbefolkade områdena skall ges omfattande självstyre. Exakt hur en sådan federal, eller konfederal, lösning skall utformas måste rimligen förhandlas fram av israeliska och palestinska representanter. Men det är också klart att det så kallade världssamfundet, med kvartetten USA-EU-Ryssland-FN som drivande kraft, aktivt måste pressa de två motvilliga parterna i denna riktning.

I det nya läget finns, särskilt vad gäller den centrala Palestina-konflikten, i dag ett akut behov av nytänkande och nya idéer. Ett förslag som borde kunna lanseras av Sverige inom EU-ramen är ett enat, binationellt, Israel-Palestina, den så kallade enstatslösningen.

Det borde ligga i Sveriges, och hela EU:s intresse - trots motståndet från dagens politiska ledare i Israel och Palestina - att diskutera och uppmuntra en sådan enstatslösning. Det skulle också innebära ett återvändande till de förslag som förkastades 1947-1948: FN:s minoritetsförlag och FN:s förste Palestinamedlares, Folke Bernadottes, plan 1948 om en union med två "medlemmar", en judisk och en arabisk, där den arabisk-palestinska "medlemsstaten" skulle förenas med Transjordanien. 1947-1948 förhånades dessa förslag som "orealistiska" och "naiva". Efter nio israelisk-arabiska krig sedan 1948 är det dags att ifrågasätta "realismen" i tvåstatslösningen som hittills bara lett till misslyckanden och elände, främst för det palestinska folket.

Ett svenskt initiativ nu i dessa frågor skulle kunna återge Sverige den roll som viktig tredje part i Israel-Palestina-frågan som Sverige innehade åren 1947-1989 men sedan överlämnade till Norge. Ett svenskt initiativ skulle också bli ett värdigt sätt att hedra Folke Bernadotte och Anna Lindh, båda mördade i arbetet för freden.

Lars Lönnback (f d ambassadör Stockholm), Sune Persson (docent i statskunskap Göteborg)

ARTIKELN HANDLAR OM