ÅSIKT

Rent skitprat, Lasse Anrell!

Gunder Andersson efterlyser lite realism i guld-hysterin på sportredaktionerna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: MARCUS ERIKSSON/BILDBYRÅN
en historisk bragd? Sportbladets Lasse Anrell tycker att Tre Kronors finalplats är det största som hänt svensk idrott sedan VM i fotboll 1958. ”Rena förolämpningen mot alla medaljörer genom åren”, tycker kulturjournalisten Gunder Andersson. stormaktsdrömmar? Sporthjältar som Björn Lind och Anja Pärson har fått ersätta forna tiders hjältar som Karl XII.
DEBATT

Inför varje stort idrottsevenemang utbryter i svenska media den stora GULD-hysterin.

Det tycks vara sportredaktörers förbannelse, detta att alltid vara så rödkindat positiva. Att hysa förhoppningar är en sak, att ta framgången för given är något annat.

Skribenter nalkas då sitt ämne med samma svettiga och trosvissa upphetsning som en gång fick folk att jaga iväg till Alaska och gräva guld och i de allra flesta fall komma tillbaka lottlösa.

Att läsa dessa så kallade förhandstips, som bara är fromma önskedrömmar, är lika pinsamt oavsett hur det sedan går. För det mesta går det inte alls, och alla överord faller pladask till marken.

Har pågått i över 20 år

Jag menar inte att man ska baissa svenska chanser. Men realism kan också vara på sin plats.

Den där sortens over-hyping har pågått i över tjugo år. Feta rubriker, feta löften. Ett budskapets bergochdalbana. Ena dagen trosvissa segerförhoppningar, nästa omdömen som om den stackars aktive (eller laget) begått landsförräderi.

I detta OS har det gått över hövan bra, så bra att alla framgångar noterats med en sorts häpen frustration. Nästan som att de alls inte ägt rum, alla guld- och medaljdrömmar i förväg till trots.

Vi är inte riktigt vana, inte i vintriga sammanhang. Inte som Norge, som i ett decennium badat i guld och fnyst åt bronsmedaljer, medan en i media överreklamerad moder Svea skamset tvingats klä sig i säck och aska och söka tröst i minsta poängplats.

Ingen idrott har varit så utsatt för dessa våldsamma svängningar i pressomdömen som ishockeyn. Jesus ena dagen, Judas nästa. När detta skrivs vet jag inte hur det går i finalen mot Finland, men att (som Lasse Anrell i gårdagens tidning) säga att den finalplatsen är det största som hänt svensk idrott sedan VM i fotboll 1958 är rent skitprat, rena förolämpningen mot alla medaljörer i olika grenar genom åren. Nu senast i Turin.

Tar ut segrar i förskott

Inte ens om Tre Kronor vinner är de för min del någon kandidat till Bragdguldet. Det är däremot Anna-Carin Olofsson.

Men media favoriserar gärna vissa grenar framför andra. Mest favoriseras ishockeyn. Där lever många sportskribenter i en sorts symbios med sporten. År efter år tror man på stora triumfer, tar ut segrar i förskott, dunsar ned i den stenhårda verkligheten – och resultatet blir raseri. Den svikne älskarens ilska över att kärestan svikit.

Man kan spekulera över förhandsyran vad gäller guld, guld, guld, långt innan man (som i år) faktiskt i vissa fall blivit sannspådd. Till en del är det givetvis en spekulation i läsarintresset, en upplagehöjande åtgärd, och detta trots risken att förlora i trovärdighet. Men jag tror det också handlar om något mer: en till en del förlorad, nationell identitet som måste återupprättas.

Vi ingår i det formlösa, byråkratiserade EU-konglomeratet, vi förödmjukas av det ena efter andra diktatet från Bryssel. Enda sättet att värna det Sverige vi vant oss vid, alltså en nationell identitet som hotas av upplösning, det är på idrottsbanan. Där kan vi visa Tyskland, Frankrike och andra vilka dom djävlas med.

Nationalistiskt drag

För visst finns detta storvulet nationalistiska drag inom sportjournalistiken. Den gamla stormaktsdrömmen. Förr Gustav II Adolf och Karl XII, i en fredligare tid Anja Pärson och Björn Lind. Lilla Sverige störst på världsarenan.

Själv har jag mest följt OS via tv och har haft skäl att undra över vissa saker. Vad var idén bakom att ha den duktige komikern Jan Rippe i OS-studion? Att lägga ett komiskt skimmer över alltsammans? Och så börjar jag tröttna på Anders Blomqvists expertkommentarer vid skidtävlingarna, de består mest av att ständigt gilla läget och med magstöd konstatera ”absolut” inför självklarheter.

Och nog lär föreningen ”idrottshatets vänner” ha fått ökad anslutning, sedan SVT:s kvällstablåer fyllts med short track och andra likgiltigheter som fått tränga ut det mesta.

Gunder Andersson (är medarbetare på Aftonbladets kultursida och författare)