ÅSIKT

Adoptioner - för de vuxna

Fem adopterade: Fallet Freddie är ett skrämmande exempel på hur adoptioner inte sker för barnens skull

Foto: Stefan Nilsson
Vanvård Fyraåriga Freddie adopterades från Tjeckien till Sverige förra året. I januari i år dog han. Adoptivföräldrarna är åtalade för att ha orsakat sonens död.
DEBATT

Internationell adoption berör en halv miljon barn som har fått komma till väst för att i första hand uppfylla vuxnas behov. Ända sedan dess uppkomst på 1950-talet har verksamheten drivits av privata organisationer som är beroende av adoptionsavgifterna, där en adoption från exempelvis Korea kan kosta 200 000 kronor.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Denna privata dominans på området har gjort att den statliga inblandningen i stort sett har inskränkt sig till att ansvara för medgivandet till adoption genom hemutredningar.

Bland adoptivföräldrar uppfattas hemutredningen som ett ingrepp i privatlivet, då socialtjänsten gör hembesök och ställer intima frågor. I praktiken får dock så gott som alla medgivande bara de har råd att betala, inte överstiger 45-årsåldern och inte finns i några belastande register, vilket majoriteten av den adopterande medelklassen i västvärlden inte gör.

Även i de fall då de prospektiva föräldrarna har olika former av psykosociala problem ger i praktiken åldern och ekonomin grönt ljus åt de allra flesta sökande.

Detta innebär att många sökande, trots att grannar, bekanta och utredare vet att missbruk och psykisk sjukdom finns inom familjen, ändå har fått adoptera.

Det lilla fåtal som trots allt får avslag, vilket oftast beror på åldern, får efter överklagan i länsrätten dessutom regelmässigt rätt. Därmed fick exempelvis en direktör i 60-årsåldern och hans yngre fru adoptera för några år sedan.

Fallet med det tjeckiska adoptivbarnet, som misstänks ha misshandlats till döds av sina adoptivföräldrar i Mullsjö, är ett skrämmande exempel på hur adoptioner trots internationella konventioner och ett nationellt regelverk inte äger rum för barnens skull. Pojken

som är av romsk härkomst togs från sin mamma redan vid födseln och placerades på barnhem.

Romerna i Östeuropa adopteras bort i oproportionellt hög grad, och denna tragedi är också en påminnelse om regionens diskriminering av romer som bland annat tar sig uttryck i massadoptioner av romska barn.

Efter en tid på barnhemmet adopterades pojken till Sverige utan sin mammas tillåtelse eller ens vetskap, vilket inte är ovanligt i länder där barnhemsplacering av de fattiga betraktas som en temporär lösning, och där en hastig, inkomstbringande och dessutom

oåterkallelig utlandsadoption ofta genomförs utan familjens godkännande.

Vidare blev ett inhemskt par i Tjeckien utkonkurrerat av det svenska paret trots att Barnkonventionen säger att nationell adoption ska prioriteras och att utlandsadoption alltid ska vara sista lösningen.

Så vem bär då huvudansvaret när adoptioner går fel? Vi menar att rutinerna kring hemutredningarna liksom uppföljningen bör ses över i grunden. Samhället har ett extra ansvar för de adopterade med bakgrund av det statliga adoptionsbidraget på 40 000 kronor.

De senaste åren har ett flertal nyblivna adoptivföräldrar dömts för övergrepp och misshandel på sina adoptivbarn, och den senaste adoptionsutredningen, Adoption - till vilket pris? (SOU 2003:49), påpekade just att det saknas forskning och kunskap om hur hemutredningarna går till.

Vi är eniga med enmansutredaren om att adoptionsmedgivanden i fortsättningen bör ges av länsstyrelserna i stället för av kommunerna, som det är i dag. Detta är speciellt viktigt i mindre kommuner där det kan vara svårt att ge avslag till en släkting eller en kollega.

Vi anser också att adoptionskunskap bör finnas med på socionomutbildningen i syfte att förbereda inför hemutredningen och öka kunskapen om adopterades behov.

Vi anser vidare att adoptionsorganisationerna bör ha anmälningsplikt gentemot socialtjänsten vid misstanke om vanvård. Sverige har i egenskap av att vara det land i världen som överlägset adopterat mest per capita med sina snart 50 000 utlandsadoptioner ett särskilt ansvar för att adoptioner verkligen äger rum för barnens bästa.

Gitte Enander Thelin (adopterad från Korea och juris stud vid Stockholms universitet), Mikael Jarnlo (adopterad från Etiopien och projektledare vid Stockholms kommun), Hanna Sofia Jung Johansson (adopterad från Korea och doktorand vid Göteborgs universitet), Lotta Landerholm (adopterad inom Sverige psykolog och författare), Christine Milrod (adopterad från Iran och leg psykoterapeut)

ARTIKELN HANDLAR OM