ÅSIKT

Så gamla är vi inte, Sverige

Mayne Sundewall-Hopkins vill ha en radikalt ändrad attityd till ålder

Foto: KATRIN JAKOBSEN
Ett par i 60-årsåldern beskrivs som ”det gamla paret” och barn och ungdomar förväntar sig att äldre ska lämna plats för dem. Sverige håller på att bli ett känslokallt samhälle och det krävs en radikal förändring av attityden till ålder, skriver naturterapeuten Mayne Sundewall-Hopkins som väljer att stanna kvar i England tills vidare.
DEBATT

I vad för slags samhälle vill DU leva? Som det ser ut nu väljer jag England!

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är utlandssvensk och bor i Devon i sydvästra England. Medan jag skriver detta, tittar jag på Channel 4 och "Me and my mum" med tv-personligheten och skådespelaren Tony Robinson.

Mayne Sundewall-Hopkins, 58, naturterapeut, Plymouth, England

Programmet handlar inte bara om Robinsons senildementa mamma, som bott på ett hem de senaste sju åren, utan om andra gamla och deras familjer i olika situationer. Robinson menar att vi inte kan fortsätta att "kasta våra gamla på sophögen" och att något måste göras beträffande äldrevården.

Ett positivt inslag i programmet var ett äldreboende där glädje genomsyrade allt från de dagliga rutinerna till bingo, partyn, barnteater och annat. De äldre var inte isolerade från resten av samhället utan det fanns gott om aktiviteter som involverade både barn och vuxna - som inte bodde där. Min vision är att alla äldre och handikappade ska kunna ha det så.

Jag kan inte låta bli att jämföra med Sverige. Situationen där verkar till och med sämre, om jag ska tro på vad jag ser på tidningarnas webbsidor.

När jag blev mormor för ungefär fyra år sedan funderade jag allvarligt på att flytta tillbaka till Sverige, där mina barn och deras familjer bor. Nu är jag glad att det inte blev så.

Med öppen mun läser jag artikeln om överfallet på Marit Paulsen i Aftonbladet. Artiklar som denna bör tryckas på första sidan - varje gång. Och så många organisationer som möjligt bör diskutera ämnet tills det blir en förändring.

För ungefär ett år sedan, vid ett besök i Sverige, uttryckte jag oro över vad jag sett och upplevt under mina många besök i Sverige, speciellt under de senaste åren.

Jag diskuterade med vänner och familj om hur jag upplevde att Sverige förändrats. Ingen förstod vad jag talade om, utan trodde att jag antagligen kände mej sårbar eftersom jag har SLE/Lupus och ibland behöver använda käpp, men så enkelt är det nog inte.

Atmosfären i Sverige har märkbart förändrats. Stockholm är ungdomarnas stad, förklarade någon. Hallå - vadå? Hur kan man bli så hemmablind?

När jag nu läser Marit Paulsens ord ""välklädda svenska unga männen verkligen och bokstavligen gick rakt på mig..." känner jag igen mig direkt. Vid promenader i Stockholm har jag flera gånger blivit påsprungen av både barn och unga män, som förväntat sig att jag skulle stiga ut i snöslasket eller stryka längs husväggen, så att de skulle kunna gå rakt fram.

Antagligen ser de helt enkelt inte mig som har fyllt 50. Likadant när jag och min dotter råkat stöta ihop med någon av hennes vänner på stan - de hälsar inte på mig om inte min dotter presenterar oss, eller jag själv avbryter och säger hej. Då blir det ett snabbt hej - och sedan är jag osynlig igen.

Att resa i Sverige är också jobbigt. Man hamnar alltid sist i kön, om man alls kommer ombord på tåg och bussar, om man inte är ung och frisk och kan armbåga sej fram.

Sverige är på god väg att bli ett samhälle där de svaga slås ut - ett samhälle där hänsyn, omsorg, respekt eller vänlighet bara används inom den närmaste kretsen. Det som händer har definitivt något att göra med svensk attityd till ålder. Till exempel står det "det gamla paret" i en artikel om ett rån av ett par i 60-årsåldern.

Attityden till ålder i Sverige måste förändras radikalt och media har ett stort ansvar när det gäller trender och attityder - så skärp er.

Ni som anser er vara unga i Sverige i dag - tiden springer medan ni skapar det samhälle ni kommer att leva i när ni blir lika gamla som jag. Tänker ni då på vad det är för ett känslokallt samhälle ni bygger åt er?

Mayne Sundewall-Hopkins