ÅSIKT

Direktörer kidnappar företagen

Lars Hässler vill att Wallenbergs föregår med gott exempel och skrotar bonussystemet

DEBATT

De senaste årens diskussioner om direktörernas ofta extremt höga löner, bonusar, optioner och nu senast pensioner får en att fundera på vad som är fel i vårt marknadsekonomiska system.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: MAGNUS WENNMAN
Jacob Wallenberg försvarar systemet med höga bonusar till cheferna. I stället borde han föregå med gott exempel och avskaffa bonussystemet i Wallenbergsfären, skriver Lars Hässler.

Professorer på både Handelshögskolan i Stockholm och MIT i USA har påvisat att det inte finns någon korrelation mellan bonus/löner och resultat och att de företag i Sverige som inte har bonusprogram ofta levererar högre vinster.

Det är självklart att kompetenta och dugliga direktörer, som jobbar uppåt 80 timmar i veckan, ska kompenseras rikligt. Frågan är bara var gränsen går, vid 10 miljoner, 100 miljoner eller 1 000 miljoner per år?

Regeringen skyller ifrån sig på näringslivet, att de måste konkurrera med marknaden för de bästa krafterna. Likaså lutar sig Jacob Wallenberg och Mikael Treschow på samma argument och menar att man har ägarnas bästa för ögonen.

Problemet är bara att det inte finns några ägare, i varje fall inga synliga sådana. Näringslivet ägs i dag indirekt av svenska folket genom institutioner såsom pensions- och aktiefonder.

Direktörerna för dessa institutioner ser sig inte som ägare utan förvaltare och röstar hellre med fötterna - det vill säga säljer när kvartalsrapporterna och aktiekursen inte passar - än att ta tag i ägarfrågan.

På detta sätt har tjänstemännen/direktörerna, och styrelseledamöterna som också nästan alltid är tjänstemän och sällan "riktiga" ägare, kunnat styra kompensationerna till sig själva utan inblandning från de verkliga ägarna. De har helt enkelt kidnappat företagen för egen vinnings skull, till förfång för ägarna.

I SEB lär avsättningar till bonusar, optioner och pensioner till ett fåtal individer i ledningsgruppen vara lika stora som utdelningen till ägarna som kan räknas i miljontals individer.

Hur ser det då ut i de företag som har stora ägare, typ Wallenbergsfären.

Här är det lika sorgligt ställt. Barnevikaffären är talande och Jacob Wallenberg försvarar fortfarande med kraft systemet. Man kan fråga sig varför Wallenbergfamiljen plockar ut miljoner i pensioner och bonusar till sig själva. Räcker det inte med utdelningarna? På bolagsstämmor kör man brutalt över aktieägarnas motstånd mot höga bonusar med sina röststarka aktier.

Faktum är att den andra stora finanssfären i landet, Handelsbanksfären, inte använder bonusar i sina kompensationsprogram och dessutom uppvisar bättre resultat. Och alla styrelsearvoden, hur många löntagargrupper får knäcka extra på arbetstid som direktörerna gör? Återigen, Handelsbankens anställdas eventuella styrelsearvoden tillfaller arbetsgivaren, alltså banken.

Direktörernas missbruk i denna del spär på misstron till och motståndet mot det marknadsekonomiska system som de borgerliga partierna står för och ger gratisargument till vänstern. Familjen Wallenberg, som landets ledande "ägare", borde kunna föregå med gott exempel, dvs peka med hela handen och följa Handelsbanksfärens ledning.

Regeringen har ingen ork, och tydligen ingen vilja heller, att ändra på systemet. Är det möjligen så att det finns en tyst överenskommelse mellan socialdemokratin och storfinansen, en mesallians, där de sistnämnda agerar slagpåse till Ulvskog mot att de får behålla rösträttsaktierna och oförhindrat kan plocka ut hundratals miljoner i bonusar på ägarnas bekostnad?

Man kan inte låta bli att jämföra med rövarbaronerna i USA under förrförra sekelskiftet och oligarkerna i Ryssland under förra sekelskiftet då enorma förmögenheter skapades alternativt kapades.

Lars Hässler (60 år Jur kand och författare Stockholm)

ARTIKELN HANDLAR OM