ÅSIKT

Även vi måste få älska barn

Johannes Ljungberg: Män måste kunna visa kärlek till barn utan att bli misstänkta för att vara sjuka pedofiler

DEBATT

Ända sedan slutet av tonåren har jag drömt om att få egna barn.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Och lika snabbt som åren runnit iväg sedan dess, lika fort har min kärlek till barn bara blivit större och större.

Jag är mogen nu – om inte på gränsen till övermogen. Men några barn har det inte blivit än.

Foto: aftonbladet bild
MISSTÄNKT Varför ska jag som man behöva vara rädd för att ha fysisk kontakt med barn? skriver Johannes Ljungberg. Han skulle gärna vilja byta yrke och börja jobba med barn, men tvekar eftersom han är rädd att bli anklagad för att vara pedofil av fördomsfulla arbetskamrater.

Däremot har min stora kärlek till barn resulterat i att jag mer och mer börjat fundera på att byta karriär, för att helt enkelt få komma barn nära lite oftare. Skaffa mig ett yrke som jag kan vara stolt över och som ger mig något värdefullt. Gå från stressad kreatör till kreativ lekledare. Lämna mina sju år i reklambranschens egennyttiga och ytliga värld, fylld av gubbar och dårar, och i stället lägga all min energi på att ge kravlös kärlek till dessa små underbara liv. Få ägna dagarna åt att leka med barn, underhålla (och givetvis underhållas av) barn, gosa med barn, prata med barn, läsa för barn, undervisa barn; med andra ord få dem att känna glädje och kärlek från morgon till kväll – och vice versa.

Men det finns ett problem. Ett stort aber: jag är man.

Efter att nyligen ha läst om hur en man på en förskola i Malmö tvingats lämna sin tjänst och utsatts för grovt förtal då han klappat ett barn på magen och låret medan han läst en saga, så inser jag att även denna dröm troligtvis kommer att förbli just en dröm.

För varför skulle jag som man lämna en fast anställning, plugga och leva som student under flera år, skaffa mig skyhöga studieskulder, när jag med största sannolikhet kommer att anklagas för att vara pedofil av fördomsfulla arbetskamrater redan under min första arbetsdag? Varför ska jag som man behöva vara rädd för att ha fysisk kontakt med barn över huvud taget? Varför ska jag som man behöva tänka efter innan jag gör saker som anses vara helt naturliga för en kvinna att göra?

Allt för många människor lever tyvärr med uppfattningen att mäns fysiska kontakt alltid är av sexuell natur, oavsett objekt. Visst, för mig och många andra är gränsen mellan kärlek och lust hårfin men nog fanken kan jag skilja på kärlek till ett litet barn och lusten till kvinna. Att vara sexuellt attraherad av en 2-åring är sjukt, men att vilja krama och pussa ett barn måste väl ändå vara accepterat och sunt även för oss män?

Hur länge ska vi behöva diskrimineras? Vad ska jag som man göra för att bli accepterad som en barnälskande människa utan misstankar om sexuella baktankar? Var är den annars så eftersträvade jämlikheten?

Jag tror nog att kvinnor generellt ger mer kärlek och närhet till barn än vad män gör. Möjligen av delvis biologiska skäl, men framför allt för att många män helt enkelt inte vågar visa dessa känslor för barn. Och att kvinnor ska få ha ensamrätt på dessa två så viktiga faktorer i barnuppfostran är något jag kraftigt protesterar mot.

Jag har fått nog, och säkert många med mig. Låt inte alla män straffas för att det finns en grupp galningar bland oss. Och låt framför allt inte barnen – vår framtid – straffas på grund av fördomar.

Naturligtvis spelar medierna en avgörande roll i dessa pedofilistiska fördomar som många lever med. Med löpsedlar och reportage skrämmer de upp dagisfröknar och småbarnsfamiljer. Snälla, mjuka och kärleksfulla män – i vars händer en stor grupp föräldrar lagt sina barns öde – visar sig plötsligt vara sexuella monster med sjukliga begär.

Så hur ska vi då komma ifrån detta destruktiva tänkande? Skulle jag själv våga lämna bort mitt barn till en för mig okänd man på ett dagis? Ett dilemma, javisst. Men jag ser ändå ingen annan utväg än att våga.

Jag kan inte stoppa våldet och hemskheterna, men jag kan främja kärleken och tilliten. Att ge män större frihet i barnomsorgen är ett steg i rätt riktning.

Johannes Ljungberg , 29 år art director Malmö