ÅSIKT

Borde vi inte ha hjärtat till höger?

Svar till Bengt Johansson, Aftonbladet 17 april.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
1 av 2
Aftonbladet 17 april.
DEBATT

Det talas mycket och gärna om att Sverige förlorat sin karaktär. Men idealen såldes redan i slutet av 1960-talet då vi förleddes att tro på den stora staten som vägen till ett bättre och lyckligare samhälle.

Ett gott samhälle behöver frihet och goda dygder. Å ena sidan är utövandet av dygder omöjligt utan frihet eftersom en akt inte kan vara dygdig om den inte är fritt vald. Å andra sidan är friheten innehållslös och tom utan möjligheten att välja mellan rätt och fel. Under större delen av 1900-talet vilade det svenska samhället på frihet och dygd.

På 1950-talet var de svenska skatterna lägre än de amerikanska och värderingarna sunda och goda. Människor hade stort utrymme att ägna sig åt samfällda aktiviteter utan att övermakten la sig i vilket möjliggjorde för både ekonomiska framsteg och stark gemenskap. I Sverige grundades under första delen av 1900-talet både flera stora världsledande företag och ett starkt civilsamhälle av folkrörelser och frivilligorganisationer.

När skatterna höjdes och statens uppgifter utvidgades på 1970-talet försämrades inte bara Sveriges ekonomiska förutsättningar, utan även de medborgerliga dygderna och den naturliga gemenskapen undergrävdes. Varför skulle man fortsätta att vara flitig, ärlig och givmild när detta inte längre lönade sig. Den som arbetade hårt fick betala allt mer i skatt och den som lurades kunde få högre bidrag. Dessutom tog staten hand om solidariteten och alla som röstade på det statsbärande partiet kunde känna sig goda helt utan ansträngning.

2000-talets kaxiga snyltare och girigbukar är i själva verket skapelser av 1900-talets välfärdspolitik. När staten tog över de naturliga gemenskapernas uppgifter på 1970-talet skapades rotlösa individer. Staten tog ansvar för alla och ingen behövde längre ta ansvar för någon. Detta ledde till en extrem­individualism som sällan skådats i mänsklighetens historia.

Det största misstaget var att blanda ihop gemenskap och kollektivism. Det förstnämnda utvecklas naturligt i frihet, det sistnämnda frambringas under tvång. Det är en historisk ironi att de politiska krafter som anser sig stå för verklig medmänsklighet förmodligen är de som gjort mest för att undergräva reell gemenskap i samhället.

Bengt Johansson talar som många andra födda på 1950-talet och senare om hur mycket bättre Sverige en gång var, men tyvärr drar även han samma slutsats: att vi inte har genomfört idén om den stora staten tillräckligt. Men hur kan det då komma sig att Sverige var som bäst när staten fortfarande var begränsad och friheten stor? Tänk om vi egentligen borde ha hjärtat till höger.

Jonas Pettersson (statsvetare och verksam vid tankesmedjan Captus)