ÅSIKT

Vi lever - trots vår mamma

Mari Jensen: Sätta in pengar räcker inte – börja bry er på riktigt

Foto: DRAGAN MITROVIC
Kanske borde någon ha gjort någonting för vår familj, skriver Mari Jensen. Någon som är anställd av samhället för att bry sig.
DEBATT

Bobbys död väckte folks dåliga samvete, nu ska det till insatser och nya lagar för att ”alla barn ska ha det bra”.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Man kan skänka pengar till otaliga insamlingar för Bobby. Allt för att döva folks dåliga samvete, för att de inte gjorde någonting, för att de inte gör någonting.

Att sätta in lite pengar på ett postgirokonto kräver inte lika mycket som att öppna sin dörr för någon som behöver det.

Mari Jensen drar paralleller mellan sin egen barndom och Bobbys. De överlevde, men det gjorde inte Bobby. Aftonbladet 3 och 4 maj 2006.

Eftersom det är valtider tar många samhällsrepresentanter tillfället i akt ”att bry sig”.

”Barnets bästa måste alltid komma i främsta rummet.”, säger statsministern. ”Regeringen har inte gjort tillräckligt för de utsatta barnen”, säger Beatrice Ask och representanter för BRIS fortsätter med: ”alla barn behöver en vuxenkontakt som de kan lita på”

För att riktigt få igång folks dåliga samvete så säger de: ”Det är allas ansvar”

Men dåligt samvete har aldrig räddat livet på någon.

För att rädda livet på någon krävs något annat; att man verkligen bryr sig.

Jag är uppvuxen i vad man skulle kunna kalla en dysfunktionell familj. Min mamma var så lite mamma att jag inte ens kallar henne det. Man blir inte mamma bara av att föda barn, det krävs lite mer; omtanke och omsorg till exempel.

Vi var en sådan familj som ni vill att grannar och vänner borde anmäla till socialtjänsten för att rädda de stackars barnen.

Det gjorde de.

Jag vet att socialtjänsten många gånger fick samtal från grannar som sa att hemma hos: den-och-den-familjen på den-och-den-gatan var det verkligen inte så bra, var verkligheten inte så bra. Och socialtjänsten de ingrep omedelbart?

Eller gjorde ingenting?

De gjorde INGENTING!

Såg de inte när de var hemma hos oss, eller när vi var hos dem, det som var så uppenbart? Att vi for illa.

Man borde få hjälp av samhället, av socialtjänsten, speciellt om man är liten och inte kan göra sig hörd själv.

Hjälpen från socialtjänsten bestod mest av matrekvisitioner. Vi barn höll många gånger på att sprängas av olycka, en implosion av smärta.

Och mamma fick matrekvisitioner, när hon druckit upp alla pengar istället för att köpa mat.

Hon-som-kallade-sig-mamma var både alkoholist och psykiskt sjuk. Det begrepp jag inte när jag var liten, det har jag begripit lång senare i livet. Då när det redan var för sent att få en lycklig barndom.

Hon var alkoholist, psykiskt sjuk och ihop med en man, som inte var min pappa, som misshandlade henne.

Hon söp, gjorde självmordsförsök och fick stryk. Han slog henne, hon drack, blev deprimerad och tog tabletter. Ofta fick vi barn höra att det var vi som var orsaken till att allt var så dåligt för henne. Hon hade det så jobbigt att hon ville ta sitt liv, för att hon inte orkade med vare sig livet eller oss.

Jag och mina syskon blev rädda och ledsna när hon talade om för oss hur många tabletter hon hade tagit och hon sa: ”Nu dör mamma!” Vi blev jätterädda och ringde 90 000:

– Kan ni skicka en ambulans med en gång, vår mamma har tagit massor av tabletter och kommer att dö, grät och skrek vi i telefonen.

Då sa de att vi skulle lugna ner oss och de frågade de var det var för sorts tabletter som vår mamma hade tagit, och vi läste långa krångliga medicinnamn på burkar och tablettkartor. Och de sa:

– Det där är inte så farligt, det var inte så många.

Vi höll på att kräkas utav rädsla och de sa att det inte var så farligt.

Det var vårt rop på hjälp. Men vad hjälper det att ringa, om ingen bryr sig?

Kanske borde de ha gjort något åt vår familj. De som är anställda av samhället för att bry sig, de som arbetar inom skola, sjukvård och socialtjänst.

De kanske borde ha gett oss hjälp, omsorg och omvårdnad. De kanske borde ha gett oss en chans till ett annat liv.

Vad hjälper en vuxenkontakt som man kan lita på, eller mer pengar till socialtjänsten eller att du anmäler när du misstänker att det finns barn som far illa. När de ändå inte bryr sig.

Vi hade det inte lika jävligt som Bobby och vi överlevde, trots allt, vår barndom utan hjälp. Det gjorde inte Bobby. Det kanske är dags att verkligen börja bry sig.

Mari Jensen (37 år Skribent och frilanspoet Nossebro)