ÅSIKT

Nu får det räcka!

Gudrun Sjödén om det sjuka modeidealet

Foto: nikolai jacobsen och AP
naket & smalt Stringtrosa och trådsmala modeller på catwalken i Paris.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ap
tunn förebild Vårkläder från Guy Laroche.

I veckan pågår Stockholms modevecka vilket innebär att staden invaderas av den svenska och internationella modemaffian. Det innebär också att fokus på kläder och hela modevärlden kommer att vara större än vanligt.

Men vad är egentligen priset vi betalar för modevärldens ideal? Att åttaåriga flickor känner sig pressade att banta, tioåringar måste köpa stringtrosor och 25-åriga kvinnor knappt vågar sig utanför dörren av rädsla för att inte passa in?

Vart har tanken om att modet ska sätta guldkant för den vanliga människan tagit vägen? Mode var ju aldrig tänkt att bli en kvarnsten runt människans hals.

Jag har varit verksam i såväl den svenska som den internationella modevärlden i runt 30 år och följt de stora modeskiftena på nära håll. Mitt varumärke Gudrun Sjödén omsätter 320 miljoner och finns närvarande på 36 marknader. Jag har från första parkett sett 60-talets humorfyllda mode förvandlas till en i dag elitistisk och oförlåtande norm. Ja, vi som designar kläder lever på förändring och på att människor trivs i nya mönster och färgkombinationer, men någon gång bör väl även vårt uppdrag vara att säga stopp och belägg? Nu får det vara nog!

Jag kan inte låta bli att tänka på normen när jag studerar de ideal som i?dag råder – inte bara på modevisningarna i Milano, Paris och New York – utan också i lilla Sverige. Den strikt hållna klädkod som gäller i dag på framför allt Stockholms gator (men sannolikt även långt ut på landsbygden i Sverige) får mig helt enkelt att önska en motrörelse, inte olik den så kallade Slow Food-rörelsen som grundades av den italienske journalisten Carlo Petrini för drygt 20 år sedan.

Slow Food-rörelsen startades i ett försök att rädda de lokala mattraditionerna och de småskaliga producenterna av råvaror från att helt utrotas, samt för att hylla smaken och sinnet. Syftet med ”Slow Food Movement” var helt enkelt att skapa en internationell motpol till dagens alltmer jäktade matvanor. Och att han var något på spåren märktes snabbt. Den ursprungliga föreningen Arcigola fick en enorm anslutning och numera finns medlemmar i över 30 länder.

Är inte tiden mogen för en liknande motrörelse som siktar på de ytliga idealen. En rörelse som ser till hela människan och inte bara till storlek på bysthållaren, eller färgen på läppstiftet. En slow fashion-rörelse som sätter hela människan i centrum och inte enbart skalet – den stråltunna huden.

Mitt eget lilla försök till motrörelse är utnämningen ”Årets färgstarkaste kvinna”. Tanken är att försöka slå ett slag för att det behövs fler färgstarka kvinnliga förebilder.

Varken som designer eller människa är jag beredd att acceptera ett modeideal som gått så långt att åttaåriga flickor upplever pressen att banta för att passa in, eller att knappt tonåriga tjejer sätter bröstförstoringar högst på önskelistan för att avancera i en social hierarki.

Nej, det var kanske inte bättre förr, men frågan är samtidigt om det inte är sämre nu.

Jag vill inte vrida tillbaka utvecklingen. Var tid har så klart sina egna hjältar och ideal. Men nog vore det intressant om vi människor kunde börja bedöma (och recensera) människor efter mer än skalet.

Klädindustrin och alla de duktiga designer som finns i landet är självklart viktiga för oss som land. Men inte om priset är tusentals olyckliga och deprimerade själar. Kläder ska ju vara något som ger glädje och i bästa fall sätter guldkant på en vanlig tisdag. Och förstärker en människas personlighet. Inte något som sätter människan i fängelse och förminskar.

Visst är tiden mogen för en motrörelse – ett Slow fashion-begrepp! Eller vad säger ni Ebba von Sydow, Sofi Fahrman, Cia Janson, modechef på Elle, och Martina Bonnier, modechef på Damernas värld?

Dagens debattör

Gudrun Sjödén

ARTIKELN HANDLAR OM