ÅSIKT

"Bättre vård kunde ha räddat livet på pappa"

Jenny, 16, berättar om fem års sjukdom – som slutade med självmord

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: LINA BOSTRÖM EINARSSON
Jenny har hunnit fylla 16 sedan hennes pappa tog sitt liv i september 2006. Hon tror att bättre resurser i psykvården kanske kunde ha hindrat hans självmord.

Sverige har fått en ny regering. En alliansregering. Om jag ska vara ärlig så har jag ingen aning om vad det innebär, men självklart har jag förhoppningar. Speciellt angående om att den psykiatriska vården i Sverige ska få sig en rejäl uppryckning.

Varför känner jag så starkt inför just den frågan?

Jo, den elfte september 2006 begick min pappa självmord. Samma dag som han hade varit och träffat sin psykolog.

Min pappa skulle precis börja vara pappa. Han insjuknade kraftigt hösten 2001 i en hemsk, djup och ombytlig depression, då båda hans föräldrar avled inom en kort tidsperiod. Han gick under drygt två års tid obehandlad och det är möjligt (dock inte bekräftat) att han på grund av det fick bestående hjärnskador som förvärrat utgångsläget radikalt.

Den första lilla hinna av hjälp han fick kom från husläkaren, som skrev ut någon form av antidepressiva tabletter. Men han fick ingen kontakt med vare sig psykolog eller psykiatriker. Ett par månader senare försökte han ta livet av sig. Detta var våren 2003. Då blev han inlagd i ett par- tre veckor och sedan blev han hemskickad.

Den fortsatta hjälpen var äckligt mycket tabletter varje dag och samtalsterapi en gång i veckan. Men inget för familjen som helhet. Ingenting för mig. Visserligen fick jag tid på BUP, men jag tyckte illa om tanten jag skulle prata med, så då fick jag väl stå mitt kast och helt enkelt klara mig själv. Jag var tolv år gammal.

Mamma fick jaga samtalsstöd själv. På psykavdelningen där pappa var inlagd fick mamma broschyrer. Som hjälp att hantera situationen, sa sjuksköterskan.

Men det var inte sista gången som min pappa skulle läggas in på psyket, och varje gång utan att få någon vidareutvecklad hjälp än den han redan hade till vardags. Det enda som förändrades efter en tid som inlagd för honom var att läkarna mixtrade med hans mediciner. De gav honom mer av något, mindre av något annat, eller en extra ”vid-behov-medicin” och lite starkare sömntabletter.

Kanske finns det de som anser att det satsades på min pappa, att han fick all den hjälp som fanns att erbjudas. Vem vet, det kanske till och med stämmer. Men faktumet att det inte räckte till kvarstår och det kommer aldrig att kunna förändras.

För min pappa finns inte mer. Kanske skulle han ha gjort det om det funnits mer tid, mer pengar, och fler resurser? Helt enkelt, kan man väl säga, så finns det en möjlighet att han skulle ha varit i livet fortfarande, om det inte varit på grund av politiska prioriteringar?

Han skulle ju precis börja vara den pappan som hans sjukdom hindrat honom från att vara. Samma vecka som han tog livet av sig så skulle vi gå ut och äta på min favoritrestaurant, bara han och jag. Och den tjugosjätte september så skulle vi gå på derbyt mellan AIK och Hammarby, bara han och jag.

Det sista, riktigt härliga minnet jag har av honom är från en måndag, två veckor innan han begick självmord. Då hade vi suttit på ett jättemysigt fik i två timmar och pratat om allt mellan himmel och jordfräs, och vet ni vad han sa till mig?

Han sa att han mådde riktigt bra av att få umgås med mig på det här sättet. Och vet ni vad? Det gjorde jag också, för jag började äntligen få hopp om att få ha en riktig pappa i mitt liv.

På samma fik som de två timmarna ägde rum kommer nu hans begravningskaffe att vara.

Jag hoppas att psykiatrin kommer att förbättras nu. För möjligheten att jag skulle få ha min pappa är borta.

Och ingen ska behöva bli lämnad.

Jenny var bara 15 år när hennes pappa tog sitt liv i september 2006. Bara någon vecka senare skrev Jenny ner sina tankar om pappans djupa depression och hur han och familjen bemöttes av sjukvården. Jennys pappa är borta, men hon hoppas att den psykiatriska vården ska blir bättre. Och att inga fler barn ska bli lämnade ensamma. Här är hennes berättelse: