ÅSIKT

"Jag har det bästa av yrken"

Caroline Lorentzon: Det är en ynnest att få jobba med ungdomar

1 av 2
ÄLSKAR LÄRARJOBBET Caroline Lorentzon undervisar på högstadiet, går med lätta steg till jobbet varje dag och anser sig privilegierad som får arbeta med ungdomar.
DEBATT

När jag berättar att jag är lärare får jag alltid frågan ”I vilka åldrar undervisar du?”

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ofta hinner jag inte svara innan den jag konverserar med lägger till ”I de lägre, väl?”

Det där ”väl” betonas starkt.

För folk har så svårt att tro att någon verkligen vill jobba ”med de där värstingarna på högstadiet”.

När jag då berättar att jag undervisar i svenska och engelska i årskurs sju till nio utbrister inte allt för sällan personen framför mig i ett enda stort ”Åh, herregud! Du har då valt värsta stället att vara på!”

Näe. Det har jag verkligen inte.

Fy fan vad jag är lyckligt lottad som har privilegiet att arbeta med ungdomar hela dagarna.

Visst är det så att jag svär mer än en gång om dagen över glömda pennor och borttappade sudd och ”Oj, hade vi läxa?” och ”Eh, är jag sen? Jag trodde vi började kvart i...” och kluddiga bänkar och. Och. Och.

Och jag ska inte sticka under stol med att jag är sick and tired of att höra ord som bögjävel och jävla damp­unge och allt annat gottigt som gärna slipper ur truliga tonårs­läppar när klasskamrater vägrar låna ut sudd eller tala om vilken sida man ska slå upp (för att jag alltid skriver upp sidan på tavlan, det är alldeles för svårt att komma ihåg) eller något annat upprörande.

Men jag vet inte riktigt vad det är folk tror att vi upplever om dagarna. Egentligen. Vi som jobbar bland tonåringarna.

Tror man att vi blir sparkade och slagna på? I så fall ska jag be att få tala om att det är riktigt, riktigt ovanligt. Och att om det skulle hända så är det inte the average kid lika med den genomsnittlige fjortisen som måttar karateslag på första bästa vuxen som vågar sig in i de fruktade korridorerna eller klassrummen.

Näe. Då handlar det om en vilsen och många gånger diagnostiserad olycklig spillra till unge som tar till det enda språk han förmår. Nävarna.

I stället är det faktiskt så att jag minst ett par gånger om dagen kan känna en arm runt mina axlar och se ett rödblommigt och finnprytt plyte kika fram under en keps.

Följt av ett stort leende.

Förmodligen står jag utanför kopieringsrummet eller personalrummet eller arbetsrummet och gestikulerar och dividerar med en kollega eller elev som undrat över något. Och innan jag hinner blinka har jag en av de där – enligt allmänheten – fruktade grabbarna hängande över axeln.

”Tja! Å vad pratar ni om då?”

Kärlek.

Och tror man att vi blir kallade kärringjävlar och gubbjävlar i parti och minut?

Det händer kanske någon gång mellan varven att en eller annan unge lackar ur på en lärare och kläcker ur sig hormondrypande, mindre smarta haranger.

Men jag har då aldrig någonsin fått ett ”kärringjävel!” eller liknande slängt i ansiktet under mina tre år i yrket.

Däremot kan jag höra ett ”Tja Carro!” var än jag befinner mig.

På skolgården. I korridorerna. På Ica. Eller inne i stan.

Under julklappshandlandet kom jag rännande på Storgatan inne i stan och rätt vad det var hördes ett ”Tja Carro!” någonstans ifrån.

Jag tittade hit och jag tittade dit och till slut fick jag se ett par grabbar i dörröppningen till Dressman ungefär hundra meter bort.

Där stod de. Två niondeklassare jag inte ens undervisar (sådana där otäcka tonårspojkar). Hoppade och viftade och vinkade.

”Tjena grabbar! Handlar ni julklappar?”

”Schuuuup!” (Norrländsk jakande inandning.)

”Okej, ha ett bra lov nu då!”

”Schuuuup, du mä... god jul!”

”God jul på er!”

Värme.

Och att göra något åt håret eller komma i ny kjol går inte omärkt förbi. ”Vad snygg du är i håret!” ”Haru ny kjol? Snygg!” ”Schysst frille hörru!”

Bekräftelse.

Kärlek. Värme. Och bekräftelse. Det möter mig i min vardag. Nästan jämt.

Det är en ynnest att få jobba med ungdomar. Ingen dag är den andra lik. Det är suckar och huvudskakningar och ”jag vet inte vad jag ska göra med den och den!” Det är jobbiga telefonsamtal.

Det skakar om att vara en del i så många människors liv.

Men. Det är också så oändligt mycket skratt och fniss och glada tillrop att jag aldrig någonsin tillåter någon att skaka på huvudet åt mitt yrkesval.

”Ja, herreguuud? jag beundrar er som står ut! Det är tur att ni finns!” Det är inget beundransvärt i mitt yrkesval. Jag gör det inte för att någon måste göra det.

Jag gör det för att jag har det bästa av yrken och för att jag går till jobbet med lätta steg dag efter dag.

Så det så. Låt stå!

Varför tror alla att högstadiet är hemskt och att eleverna är värstingar? I själva verket är det kärlek, värme och bekräftelse. Jag tillåter aldrig någon att skaka på huvudet åt mitt yrkesval, skriver läraren Caroline Lorentzon.

ARTIKELN HANDLAR OM