ÅSIKT

Öppna upp arkiven, Lars

Jan Scherman: Så kan väljarna få tillbaka tilltron

Foto: Urban andersson
Skakade av skandal Lars Leijonborg och Johan Jakobsson har hamnat mitt i en praktskandal en kort tid före riksdagsvalet. Jan Scherman uppmanar partierna att öka öppenheten inom partierna för att förhindra framtida skandaler.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Folkpartiets spionverksamhet mot socialdemokraterna, kd:s försök till infiltration och socialdemokratins smutskastningsmejl mot Reinfeldt formerar den hittills största investeringen i det redan stora politikerföraktet. Folkpartiet toppar insatsen med bred marginal.

Förvåning, fördömanden och bestörtning kommer nu att ackompanjera hela valspurten och lamslå den så viktiga politiska debatten. Det är möjligt att det inte finns utrymme för mer än kraftfulla avståndstaganden. Särskilt som nu folkpartiets högsta ledning i blixtfart dras in i denna Sveriges största politiska skandal.

Men i förlängningen tycker jag att alla de smutsiga tilltagen också reser en helt annan fråga än hur man får bort den mentalitet som uppenbarligen legitimerar lagbrott, politiskt wallrafferi och ”dirty campaining”.

De politiska partierna, som är centrala bärare av demokratin, borde omedelbart öppna sina verksamheter för allmän insyn, och agera strikt under offentlighetsprincipen. Vi som ska rösta vill faktiskt veta hur de lägger upp taktiken, hur de planerar, vilka bidrag de får och vilka konsulter och valstrateger som anlitas.

Valrörelsen är en grundpelare i demokratin. Det är då vi röstberättigade ska få besked om partiernas politik för den kommande mandatperioden. De långsiktiga ideologierna ska ställas mot varandra, och de kortsiktiga sakfrågorna ska preciseras. I valrörelse efter valrörelse har ett allt större mått av professionalisering kommit in i bilden.

Partierna anlitar konsulter, pr-byråer, opinionsexperter, och utarbetar därefter sina handlingsplaner. Utspel i media är noga övertänkta både när det gäller tidpunkt och ämne.

Socialdemokraterna har haft rådgivning från amerikanska pr-konsulter, och de borgerliga partierna har haft sina professionella rådgivare. Det har utvecklats ett taktiskt finlir hela vägen ända bort till stylister och medietränare, som lär partiledarna att klä sig rätt och hur man parerar medias frågor.

Till bilden hör partistödet som innebär att ansenliga miljonbelopp från den offentliga kassan går rakt in i partierna och bidrar till valkampanjerna. Därutöver finns andra bidragsgivare, som vi stort sett inte vet ett dugg om. Privata företag och privata personer kan investera i politiken utan att synas.

Professionaliseringen av valrörelserna är inte per definition förkastlig. Det som gör utvecklingen motbjudande är i första hand att de demokratiska partierna uppträder lika slutet som vilket privat vinstdrivande börsbolag som helst. Vi väljare får finna oss i att spekulera om den taktik, de finter och det trix och fix som partierna i hemlighet bestämt sig för ska hjälpa till att övertyga oss om hur vi ska rösta.

Det här betyder att demokratins förspel äger rum i slutna rum med neddragna gardiner. Ingen utomstående har rätt att få veta hur kampanjplanen ser ut, var pengarna kommer ifrån eller vilka konsulter som anlitas.

I det privata näringslivet är uppdragsgivaren aktieägarna. Här motiveras sekretessen ofta av konkurrensskäl. Insynen är begränsad till kvartalsrapporter, årsredovisningar och diverse offentliga utspel.

Näringslivets intresseorganisationer är i långa stycken lika odemokratiska. Från gamla Svenska Arbetsgivareföreningens tid till dagens Svenskt Näringsliv finns sekretessregler som är starkare än vad som gäller handlingar rörande rikets säkerhet – mer än 50 år.

Partierna har ytterst oss väljare som uppdragsgivare. Men de uppträder trots sin demokratiska konstitution med lika hård mörkläggning som börsbolagen.

När ska vi som röstar få se dokumenten och planerna som låg bakom folkpartiets eller socialdemokratins agerande i detta val 2006?

Blir det om 50 år, 2056? Eller lyckas någon statsvetare få exklusiv tillgång till utvalda brottstycken av dokumenten om några år, för att sedan publicera i en svårtillgänglig doktorsavhandling? Men först när uppgifternas värde för själva valet redan gått förlorad.

Som väljare måste jag alltså nästan 100 år efter den allmänna rösträttens införande, och demokratins genombrott, förlita mig på det som partierna bestämmer att jag ska få se och höra.

Massmedias valbevakning ökar insynen, men den blir långtifrån komplett.

När sedan vinnarna koras efter valdagen och politikerna träder in i kommunfullmäktige, landsting och riksdag – då plötsligt träder offentlighetsprincipen in. Brev, mejl, analyser, utredningar och förslag blir offentliga.

Varför denna absurda demarkationslinje mellan slutet och öppet före och efter valet? Döljer partierna någonting i sina kampanjplaner som vi väljare inte bör få veta innan vi röstar?

Det är ju i så fall ett ännu starkare skäl för att de ska agera under offentlighetsprincipen.

Partiernas slutenhet har utvecklats till en del i den nu snabbt pågående devalveringen av tilltron till politiken. Uppmaningen till Göran Persson, Lars Leijonborg – om han sitter kvar – och alla de andra, är enkel: dra upp rullgardinerna på partikanslierna och låt journalisterna leta i era arkiv precis som man gräver i kommuner och riksdagshus.

Det kommer att stärka tilltron till politiken.

Dagens debattör

ARTIKELN HANDLAR OM