ÅSIKT

Greider – din fåfänga gör dig feg

Marcus Birro: Var är folkets röst?

"Tåget har gått, Greider. Och det var inte ditt tåg. Ditt tåg står kvar på perrongen", skriver Marcus Birro.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den folkliga litteraturens fanbärare är ofta hycklande falska och överpösigt jättetrötta.

De svingar sina falska spön i arbetarklassens namn.

De borde avgå.

Men de bevakar sitt territorium med en gränspolis noggrannhet.

De låtsas indignerade och anfaller lite halvmätt från vänster.

De är vänsterkulturens dåliga samvete. Men de är en bromskloss för den riktiga, folkliga konsten eftersom deras självgodhet inte står Björn Ranelids långt efter. Deras ego är större än de själva, bygger murar över deras ögon och hindrar dem att se.

I Aftonbladet för en tid sedan läste jag en recension skriven av en av arbetarrörelsens självutnämnda påvar, Göran Greider, där han slog ett slag för poeten Daniel Boyaciglou. Tycke och smak är som bekant svårt att debattera. Jag konstaterar bara att Boyaciglous kvaliteter inte finns i den skrivna lyriken utan snarare (möjligen) på scenen.

Göran Greider (med egen tidning, täppa och oinskränkt tolerans) är inte dum. I sina bästa stunder också en god poet. Han måste ju rimligtvis märka att Boyaciglous nya bok inte håller. Vad gör han? Plockar ner hela skämtet, talar om för omvärlden hur det ligger till? Lyssnar han till sin heder (ett nästan okänt begrepp inom kulturjournalistiken) och berättar vad han innerst inne tycker? Nej då. Han hukar bakom floskler som ”arbetarklass” och ”kulturelit”. Han påstår till och med att Boyaciglou inte recenseras fast man samma dag (!) kan läsa en annan recension om samma bok i Dagens Nyheter och inom några dagar i ALLA de stora tidningarna.

Allting kommer i ett förklarande ljus när jag upptäcker att Boyaciglou skrivit en närapå hyllningsdikt till? fanfar? Göran Greider, i nämnda bok. Ryggkliande på sedvanligt snuskigt hög nivå, mina vänner.

Det tror fan det, att den självgode Greider känner sig hedrad. Och så skriver han sin tacksamma hyllningsrecension.

Fakta är i stället att poeten i fråga varit på turné med Robyn, haft ett eget halvtimmes program i SVT där han framförde sina egna dikter, blivit uppmärksammad i alla de stora tidningarna, och i stort sett alltid dras fram som ett alibi när det handlar om poesi.

All heder åt Boyaciglou. Han tar chansen att sola sig i glansen så länge han kan.

Han har varit smart nog (till skillnad från undertecknad som är idiotisk nog att sticka fingrarna i ögonen på folk som helst säkert skulle kunna hjälpa min litterära ”karriär”) att hålla sig väl med rätt folk. Varje gång man påvisar dessa faktiska och journalistiskt oetiska förhållanden betraktas man som en bitter slugger. Som urtypen för en missförstådd konstnärssjäl. Det är en risk jag får ta.

Det är en risk alla tar som ger sig ut efter den hand som föder honom eller henne.

Men jag är inte missförstådd. Bara så trött på ett fegt kulturklimat där ingen vågar ta ställning för eller emot någonting i skräck för att förlora sin uppnådda position. Men författande handlar om att sätta sin position och sitt arsle på spel. Varje dag.

Min brist på längtan in i de finkulturella rummen skyddar mig. Deras stängda dörr går enkelt att ta sig runt. Det finns alltid andra dörrar.

Göran Greider står still. I mina ögon det mest tragiska man kan göra som kulturarbetare. Han tror det rör på sig men det är som när man sitter på ett tåg vid stationen, det är tåget mitt i emot som rör sig. Ser han inte det?

Göran Greider har ingen förankring längre.

Genom att smörja sin egen fåfänga missar Greider alla dem han egentligen borde ha slagits för, den riktiga fattigkulturen, skrivbordspoeterna, de fria teatergrupperna, ungdomarna med litterära ambitioner, konstnärerna som lever på socialbidrag men vägrar ge upp sitt kall, poeterna utan basker och eget teveprogram, alla de som dagligen lever och verkar och bär upp det här landets kulturliv på sina axlar.

Tåget har gått, Greider. Och det var inte ditt tåg. Det står kvar på perrongen.

Allt medan de som på riktigt slåss i underjorden hålls kvar där.

Men underjorden lever. Kom ner och hälsa på någon gång.

Dagens debattör

Marcus Birro, 34 år. Författare Norrköping

Marcus Birro