ÅSIKT

Kultur ger äldre ett rikare liv

Solveig Ternström: Jag ska göra allt för att värna kulturens plats på äldreboenden.

Foto: AP
Den bästa medicinen I Superior, Wisconsin kom några tonåringar på idén att anordna bal förra månaden på ett äldreboende, ett exempel på det slags engagemang som Solveig Ternström efterlyser.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kära Aftonbladets läsare!

Under detta år har jag gjort en lång resa. Jag har hälsat på hos de äldre och sjuka i hela Sverige. Över femtio äldreboenden har jag besökt. Jag har träffat personal och anhöriga men framför allt har jag talat med de äldre en och en. Det lilla intima samtalet hand i hand och låtit det ta sin tid.

Ingen statistik i världen kan konkurrera med de insikter jag har fått.

En dag i april när jag var på väg till Jönköping ringde mobilen mitt i skogen.

”Du måste komma hit till äldrevården i Nässjö. Det är kris! Kom fort innan det är för sent!”

Jag åkte till Nässjö – öppnade en dörr och klev in i en lokal som i vanliga fall hade varit ett förödande trist källarrum men som man förvandlat till något helt annat? Och där satt de – de gamla – de sjuka – de handikappade! Alla de som det moderna, glassiga och coola Sverige inte vill kännas vid. Bleka, magra, såriga och dementa! Men så glada!

Två yngre kvinnor rörde sig mitt bland dem – inspirerade och regisserade med en gitarr och en hög med böcker. Och fick dem att sjunga, deklamera, berätta historier och DANSA! Även de i rullstol hängde med i dansen. Jag hade hamnat mitt i ett storartat skådespel med alla i rummet inblandade. Hur gick det till?

Hur kunde dessa två kvinnor under ett par timmar i ett trist källarrum tända den mänskliga skapargnistan i den till synes livlösa dödsdömda människan – ge kraft och mänsklig värdighet till den svagaste – den sjukaste. Att få blinda ögon att lysa av hoppfullhet och få en svag hes stämma att låta klockren.

Och vad fanns det då för kris? Jo, det var så att den gamla socialchefen hade stöttat detta kulturprojekt i vården i många år och det hade blivit en enastående succe med friskare äldre och mindre mediciner, men nu hade det blivit en ny socialchef och han skulle spara pengar och måste därför lägga ner alltsammans. ”Därför att det var det enda han kunde spara på för det var det enda som det inte fanns någon lag på”!

”De gamla skall bort! De ska inte ha någon glädje eller förhoppning utan man ska få oss att vilja dö så snabbt som möjligt. Proppa oss fulla med dämpande mediciner så vi blir som livlösa paket, då behöver man inte förstå att vi är levande”, viskade en liten späd kvinna i rullstol till mig, ”men du ska veta att det är det här vi lever för! Det här är den bästa medicinen”.

”Kan du hjälpa oss?”

Jag lovar att göra allt jag kan.

Dagens debattör

ARTIKELN HANDLAR OM