ÅSIKT

Pengar finns – men inte kompetens

Mats Arehn: Några få beslutsfattare bär ansvaret för filmkrisen

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Allt prat om trender och konkurrens är bara dåliga bortförklaringar och har ingenting med verkligheten att göra. Skulle en ny ”Tillsammans” eller ”Vägen ut” dyka upp så kommer publiken, var så säker.  

Under den senaste tiden har det framförts ett antal hypoteser om varför svensk film just nu är dålig och tråkig och inte fungerar på biograferna.

Många menar att det satsas på för många filmer som får lite stöd, och att allt skulle bli mycket bättre om färre filmer fick mer pengar. Detta är naturligtvis rent struntprat.

Det finns många lågbudgetfilmer som blivit stora succéer, ”Jalla Jalla” och ”Fucking Åmål” är två exempel. Jag skulle kunna räkna upp ett stort antal högbudgetfilmer som de senaste åren fallit pladask, men jag avstår.

Ofta framförs uppfattningen att det är filmarnas fel att det inte fungerar. Om man ser det från ett lite bredare perspektiv så är det naturligtvis helt fel.

I bokbranschen är det gott om författare som vill ha sina böcker publicerade. Det skrivs tusentals bokmanuskript per år och förlagen läser, bedömer och fattar beslut. Samma sak är det i filmbranschen.

Skillnaden är bara den att många bedömare i filmbranschen saknar den intellektuella kompetensen.

Det största ansvaret har några få filmdistributörer, en handfull personer på tv-kanalerna och några filmkonsulenter. Dessa beslutsfattare bestämmer vad som ska visas på våra biografer och i tv-kanalerna. Inga andra.

I distributionsledet är det sällan frågan om vad som är bra eller vad som är dåligt. Det handlar i stället om att försöka gissa sig till vad som kommer att fungera. Den som härmar eller kopierar tidigare succéer bäst lyckas. Kombinerar man detta med att stoppa in några kändisar ökar oddsen påtagligt – tror man.

En del distributörer tvingar sig in i projektet som manusförfattare och dramaturger, under förtäckt hot om uteblivna pengar. Detta är vanligt förekommande och förödande för resultatet.

Den andra gruppen beslutsfattare finns på tv-kanalerna. Hos de kommersiella tv-bolagen är kravet ofta att filmerna ska gå så bra som möjligt på bio, vilket enligt konceptet ökar antalet tv-tittare. I många fall försöker tv-bolagen också påverka utformningen av projekten utifrån ett tv-perspektiv, vilket är förödande eftersom tv-dramatik nästan aldrig har fungerat på bio.

De viktigaste beslutsfattarna är dock filmkonsulenterna. Hur de arbetar och tänker är för de flesta ett mysterium. Att de ofta försöker uppfinna hjulet igen är i alla fall tydligt. Man får hoppas att de nya konsulenterna arbetar på ett bredare och mer osjälviskt sätt än de tidigare. Resultatet lär vi snart få skåda.

Ytterst är det Filminstitutets ledning som har ansvaret för konsulenterna. Dessa tillsätts av styrelsen efter förslag från ledningen. Frågan är bara på vilka grunder. Man har ju vissa filmpolitiska hänsyn att ta. Det viktigaste är nog att det ser bra ut.

Situationen är entydig och solklar. Ett litet antal finansiärer och beslutsfattare bär ansvaret för den nedgång vi just nu har på biograferna.

Att det dessutom produceras för många filmer för vår begränsade marknad är också något som beslutsfattarna får stå för.

Allt prat om trender och konkurrens är bara dåliga bortförklaringar och har ingenting med verkligheten att göra. Skulle en ny ”Tillsammans” eller ”Vägen ut” dyka upp så kommer publiken, var så säker.

Det räcker alltså inte med att försöka härma, uppfinna hjulet eller vara en skicklig ekonom. Däremot skulle det fungera betydligt bättre om det fanns en dos äkta filmintresse, intuition, erfarenhet och lite visioner hos beslutsfattarna.

Till sist vill jag citera entusiasten Ulf Berggren. På ett seminarium för några år sedan deklarerade en stor biograf­ägare att han älskade film.

Berggren replikerade:

”Det gör vi alla, men kanske inte av samma anledning som du.”

Dagens debattör