ÅSIKT

Jag blev fri från anorexidjävulen

Sofie Hermansson: Tvångsvård kan vara det enda sättet att rädda liv

SOFIE VÄGDE 25 KILO ”Jag kunde lika gärna ha dött”, skriver Sofie Hermansson, som när hon var som sjukast i anorexi bara vägde 25 kilo. Men trots att hon var i så dåligt skick var det ingen läkare som tog ansvar och såg till att hon fick vård.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har varit fångad av anorexi-djävulen. Fast i ett järngrepp och inte kunnat ta mig loss. Jag levde på en apelsin och ett äpple om dagen och var ute och sprang sex, sju timmar varje dag.

Det är först nu, efter tio år, som jag har börjat få livet tillbaka.

Det som fick det att vända var att jag förra vintern blev så sjuk att jag var en hårsmån från att dö. Jag fick hjärtstillestånd.

Då vägde jag bara 25 kilo. Jag var så svag att jag inte kunde vända mig om i sängen själv, inte ens lyfta huvudet upp från kudden utan hjälp. Jag hade lock för öronen och svårt att andas.

Hur kunde det gå så långt att jag var så nära att dö? Varför ingrep inte läkaren och tog in mig på sjukhuset innan det gick så långt? Jag kunde ju lika gärna ha dött.

Likadant var det den gången jag höll på att förfrysa mig i skogen. Jag var ute på min vanliga tvångsrunda i skogen. Det var fullt med snö och tio minusgrader. Jag kände mig svagare och svagare i benen och plötsligt ramlade jag ihop i en snödriva och kunde inte ta mig upp. Benen bar mig inte eftersom jag drabbades av muskelsvaghet vilken man kan få av mycket svår svält.

Som tur var hade jag mobilen med mig och mamma hittade mig efter mycket om och men i skogen och ringde ambulansen. Jag hade svimmat och kunde inte röra mig.

När jag kom till intensiven hade jag 30 grader i temperatur och mycket låg puls.

Trots allt som hade hänt skickade de hem mig igen efter bara tre timmar. Det var som att skicka mig tillbaka mot döden. Det de skulle ha gjort var att ta in mig på tvångsvård.

Jag är egentligen inte någon förespråkare av tvångsvård, för jag vet att det inte hjälper i längden. Viljan att bli frisk måste komma inifrån en själv.

Men när man är så dålig och underviktig att det är fara för ens liv måste denna tvångsåtgärd tas till – för att rädda liv.

Och om man ska bli tvångsvårdad är det en fördel att det sker på en specialistavdelning där de vet vad som ska göras.

När jag låg på ett vanligt sjukhus i vintras blev jag förflyttad hit och dit till olika avdelningar och de visste ingenting om hur man skulle behandla anorexi. Mina anhöriga fick förklara vad och hur de skulle göra men de lyssnade ändå inte.

Jag fick ligga på en vanlig psykavdelning där de var specialiserade på psykoser vilket inte alls var mitt problem. Ibland ”glömde de” att ge mig mat och jag fick en massa lugnande och beroendeframkallande mediciner. Det var fruktansvärt för mig att vara helt utlämnad till folk som inte förstod sig på problemet. Ingen ska behöva bli behandlad på det viset.

Jag blev alltid anklagad för att inte vara motiverad när jag var som sjukast. Att inte VILJA ta tag i problemen. Detta tycker jag var fel av vårdpersonalen eftersom när man är så lågviktig så KAN man inte ta tag i problemen. Man kan inte tänka klart eftersom hjärnan går på sparlåga. När de anklagade mig för att inte vilja bli frisk fick jag bara ännu sämre självförtroende och tyckte mer illa om mig själv.

Det som också var fel var att allt ansvar lades på mina anhöriga. Det är de som har fått vara ”vårdpersonal” för mig.

Detta är helt fel för det är väldigt slitsamt för anhöriga att ta hand om en när man är så sjuk. Det gör bara att relationen förstörs.

Det är viktigt att bryta svälten innan det går så långt som det gick för mig och många andra. Ju tidigare det bryts desto lättare är det. Det är i alla fall min erfarenhet.

Och till alla er där ute som är fångad av ”anorexi-djävulen”: det går att komma ur det och det är värt att kämpa för att bli fri!

Dagens debattör