ÅSIKT

"Satsa på filmarna i stället, Cissi"

Mats Arehn om Filminstitutets nya regler – nu får bara producenter och distributörer söka produktionsstöd

Foto: MATTIAS CARLSSON
BÄTTRE FILMER? Knappast. Cissi Elwin, vd för filminstitutet, presenterade nyligen den nya policyn för filmstöd som gäller från årsskiftet. Nu får bara producenter – inte regissörer och manusförfattare – söka bidrag. Moment 22, skriver Mats Arehn, fd filmare och filmkonsulent.
DEBATT

Sveriges Dramatikerförbund, Teaterförbundet, Sveriges Regissörer och Filmregissörerna i Teaterförbundet har tillsammans framfört sin djupa oro till ledningen för Svenska Filminstitutet rörande de nya reglerna, bland annat stöd till författare och regissörer.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I en tidigare artikel i (Aftonbladet 7 januari) försökte jag belysa vilka som sitter på makten i svensk film. Efter det att vd Cissi Elwin presenterat filminstitutets nya policy känns det nödvändigt att belysa situationen från ett annat håll och framför allt i ett kortare historiskt perspektiv.

De nya idéerna går i stort ut på att försvaga författares och regissörers möjligheter att självständigt söka stöd för att utveckla sina projekt. I stället vill man stärka producentens roll och maktbefogenheter. Upphovsmännen har alltså själva ingen möjlighet att söka stöd. Allt skall slussas via en producent, oavsett om projektet är moget för detta eller inte.

Det har nästan aldrig hänt att en producent, eller för den delen en distributör, skapat något nytt. Det är författarna och regissörerna som är förutsättningen. Det är dom som skriver och hittar på och vill berätta något. Förstår inte Svenska Filminstitutet detta, är det illa ställt. Det är alltid kreatörerna som är grundbulten. Ingenting annat!

Själva grundidén med konsulentsystemet och dess stödformer är att skapa: pluralism. Alltså: det skall finnas flera möjligheter om en faller bort. Detta är nu på väg att försvinna, trots en mycket tydlig ambition i filmavtalet med inriktning mot mångfald.

Under de senaste sju åren är det ledningen med vd i spetsen som har beslutat (rekommenderat styrelsen för Svenska Filminstitutet) vilka personer som skall inneha konsulenttjänsterna. Det är också ledningen som har byggt upp dagens byråkratiska struktur av blanketter och krångel.

Det är ledningen på konsulentavdelningen som ger vd och styrelsen ”råd” och ”rekommendationer”. Allt med avsikt att få arbetsro på avdelningen och undvika bråk och besvärliga människor. Hur det sen går för svensk film är inte så angeläget. Det är uppenbarligen viktigare att det ser bra ut och att man får arbetsro!

På konsulentavdelningen arbetar i dag mer än tolv personer. Tidigare var det åtta. Ökningen av personal och byråkrati har inte och kommer inte att höja kvaliteten och intresset för svensk film, tvärtom. Den kommer i stället att försvåra för enskilda kreatörer att göra sig hörda.

Ber du att få träffa en konsulent får du veta att du måste registrera dig och ditt projekt och att du dessutom måste vara producent. Något möte är det inte tal om, om du inte låter dig registreras, förstås. Men vad skall du registrera dig med eller som, om du bara vill diskutera en idé och dessutom inte är producent. Det är kört redan i porten. Alltså: Moment 22

Dessvärre tvingas man konstatera att någon dialog mellan branschen (då menar jag också kreatörerna) och Svenska Filminstitutet inte existerar. Det är som om lösningen på alla problem ligger i att öka byråkratin och att förlänga köerna. Ordning och reda är receptet.

En av orsakerna är att konsulenterna inte hinner med att läsa alla manus som kommer in. Detta är naturligtvis kvalificerat strunt. Arbetet går ju bland annat ut på att läsa. Klarar man inte av att läsa ett manus om dagen skall man inte åta sig konsulentuppdraget.

Några av konsulenterna har även andra uppdrag och hinner därför inte med att sköta sitt jobb. Konsulenterna tillbringar dessutom veckor med att besöka festivaler och seminarier. Varför då? Blir det bättre filmer av dessa resor? Knappast.

Ledningens organisationsambitioner karakteriseras av ångest, fantasilöshet, långbänkar och avsaknad av enkelhet, lust, nyfikenhet, mod och fram för allt insikt.

Har filmerna blivit bättre? Kommer de att bli bättre? Har det blivit lättare? Knappast.

Det är alltså nödvändigt med en tydlig attitydförändring hos beslutsfattarna på Svenska Filminstitutet. Det behövs beslutsfattare som vågar vara kontroversiella, personliga och lite anarkistiska. Som inte är rädda för bråk, konflikter och besvärliga människor. Detta är livsnödvändigt för att öppna upp för talangerna, och det gör man definitivt inte med fler blanketter och byråkrati. Tillförs inte denna energi får vi nog finna oss i att leva med den ansiktslösa makten.

Dagens debattör