ÅSIKT

"Sponsor sökes för ett värdigt liv"

Bernt Johansson: Livet som arbetslös cancerpatient är tufft

Foto: ANDERS DEROS
Behöver din hjälp Bernt ”Riddaren JAG” Johansson blev arbetslös och cancersjuk för drygt fem år sedan. Nu söker han en sponsor som kan hjälpa honom ekonomiskt tills han kommit in i arbetslivet igen.
DEBATT

Ni kommer aldrig att kunna använda mig som ert vackra ansikte utåt. Ni kommer aldrig att kunna stråla er i glansen från mina guldmedaljer. Ni kommer sannolikt aldrig att få någon som helst nytta av mig överhuvudtaget.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ändå har jag fräckheten att be om er hjälp.

För drygt fem år sedan blev jag arbetslös och innan jag hann börja om igen blev jag svårt sjuk i lungcancer. Efter fjorton månader i sjuksängen var det inte så mycket som fungerade. Men jag hade överlevt.

Sedan dess har jag kämpat på för att försöka komma tillbaka till arbetslivet, självklart är det mitt mål. Jag vill ju vara en medelsvensson! Men mitt återtåg har dessvärre inte gått på räls. Ibland har jag fått stanna upp i flera månader för att sedan börja om från början igen. I dagsläget fungerar kroppen och jag kan göra det mesta utan att få ont, men orken vill inte komma tillbaka och kanske gör den det aldrig.

Min identitet var byggnadsarbetaren och sedan blev jag cancerpatienten. Nu vet jag inte om jag har någon identitet överhuvudtaget? Samhällsparasit kanske jag kan kalla mig? I alla fall så är jag en ”sån där” som varit först långtidssjukskriven och sedan övergått till långtidsarbetslös för att i nuläget ingå i aktivitetsgarantin.

Det där som i media ofta kallas vuxendagis. Hallå! Det där dagiset fyller en viktig samhällsfunktion!

Att bli arbetslös och sedan sjuk innebär att inkomsten minskar, men det innebär inte att kostnader och skulder minskar i samma omfattning. Klarar man inte av att betala så kommer kronofogen och tar pengarna från ens sjuk- eller a-kassa och det enda som blir kvar då är ett minimibelopp som för min del fastställdes till cirka 6 700 kronor netto/månad.

Eftersom varken kronofogde eller social får ta hänsyn till kostnader eller skulder utöver hyra, el och lite annat så fun­gerade det inte eftersom mina utgifter inklusive gamla skulder och annat uppgår till ­6 000 – 8 000 kronor. Vem som helst förstår att behållningen per månad hamnar på minus.

Prata med kronofogden? Javisst gjorde jag det men svaret var obevekligt: ”Jag förstår, men vi får inte ta sociala hänsyn”.

Det får tydligen inte socialen heller för enligt dem hade jag för hög inkomst och deras regler förbjöd dem att hjälpa mig.

Efter fem år med sjuk- eller a- kassa har jag inte blivit rikare på annat än erfarenheter. Två gånger har jag försökt jobba i mitt gamla yrke i byggbranschen men nu inser jag att det inte går. Det känns för jävligt men jag måste erkänna att jag inte orkar. Vad ska jag göra nu? Min erfarenhet och mitt kunnande är inte värt något. Eller finns det något positivt att säga om lungcancer som jag kan lyfta fram i en eventuell anställningsintervju?

Inga pengar, ingen bil, femtiofyra år, har haft lungcancer som kan komma tillbaka? En gammal byggjobbare som ska byta bransch. Nej, om jag var arbetsgivare skulle jag sannolikt inte anställa mig ens om jag kostar gratis.

Jag vill jobba, jag kan jobba och någon gång ska jag banne mig göra det också. Så är det bara.

Därför söker jag nu en sponsor som vill ge mig mellanskillnaden mellan aktivitetsstödet och svensk normallön tills jag får mitt jobb så att jag kan fortsätta åka till vuxendagiset, träna och äta. Det rör sig om cirka 3 000 kronor netto/månad. Jag har trampat runt på jorden ett tag nu och när jag tänker på hur vårt land har förändrats i utvecklingens namn blir jag rädd.

Sverige är bevisligen ett fattigt land om vi ser oss omkring. Åldringsvården är ofta så ovärdig att det inte ens är ovanligt att våra äldre dör ensamma i sin egen avföring. Andra dör i onödan i vårdköer, räddningstjänsten är flyttad långt bort och hinner inte fram i tid, inte ens storsjukhus kan garantera bra vård?

Om stat och kommun inte kan garantera sina medborgare en människovärdig tillvaro om de blir arbetslösa, sjuka eller under rehabiliteringstiden på vägen tillbaka till arbetslivet? Vem ska garantera det då?

Sponsring i humanismens namn kanske är ett måste i framtiden för att ge våra medborgare en värdig tillvaro när de av olika anledningar hamnar i utanförskap. Kanske kommer det en dag humanmärkta varor i butikerna och en avdragsgill humanpost i resultaträkningen.

Jag är övertygad om att både stats- och finansministern vill införa humanavdraget ganska snart om näringslivets intresse finns.

Till min blivande sponsor som vill och vågar stödja mig: det enda löfte jag kan ge är att din belöning blir den tillfredsställelse du får av att hjälpa en medmänniska tillbaka till ett värdigt liv.