ÅSIKT

"Psykiskt sjuka står längst ner i samhället"

Göran Wassby om tvång, lagar – och en misslyckad psykvård

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: SARA RINGSTRÖM
2003 mördades Sabina Anders Moqvists och Jeanette Erikssons femåriga dotter stacks ner utanför dagis av en psyksjuk man. 30 januari skrev Anders Moqvist på debattsidorna och föreslog ändringar inom vården. I dag svarar Göran Wassby.

Anders Moqvist (30 januari) gör det näst intill omöjligt att bemöta hans inlägg. I kraft av anhörig till brottsoffer och själv offer tar han ut allt han kan av den positionen. Att bemöta hans förslag blir därför att, med hans egna ord: ”slå honom på hakan”. Men man kan alltid vända på kuttingen och se på saken ur ett annat perspektiv.

Psykiatriutredningen slog 1994 fast att de psyksjuka har det sämst, oavsett vilken parameter man utgår ifrån, om man tittar på bostad, utbildning eller sysselsättning. Dödligheten i den här gruppen är bara i Malmö tio gånger högre än hos övrig befolkning. Siffran torde vara likartad i övriga landet. Det finns dock ingen enhetlig statistik. Så mycket är vi inte värda.

Den här överdödligheten saknar dock nyhetsvärde. I antal motsvaras den av en årlig tsunami i svenska offer räknat men det skrivs det aldrig om. Vi behandlas som skit. Samhället behöver en hackordning och i den hackordningen står de psykiskt sjuka allra lägst. Är det så konstigt att människor som behandlas som skit slår tillbaka? Hur tokigt och vansinnigt de än gör det? Det finns ingen grupp som stigmatiserats och fått ta så mycket skit som de psyksjuka. De allra flesta våldsbrott begås av så kallat psykiskt friska personer. Men Aftonbladet och Expressen har aldrig som rubrik: ”Psykfrisk slog ihjäl sin fru!”

Jag tror inte det går att tvinga någon att bli frisk. Att komma dithän att bli frisk från psykisk sjukdom är att jobba med sig själv. Hela tiden. Det är att se medicin som sitt stöd och inte som sin fiende. De allra flesta jag har träffat på har förutom sin sjukdom också fått lägga erfarenheterna av psykvården som lök på laxen till sin tillvaro.

Malmös psykiatri utbildade fram till 2001, 270 rehabiliterare. Av dessa arbetar i dag bara fyra kvar. I Sverige gör vi nämligen bara en sak i taget. Vi bygger upp, sedan lägger vi ner. Organisationen av psykiatrin är en symbios mellan militära förband och företagande. Med läkare som officer och skötaren som underbefäl är den kontraproduktiv när det gäller att göra människor friska. Det måste gå att organisera psykiatrisk vård på ett annat sätt.

Jag vet ingenstans där det är så mycket ”vi och dom”-tänkande som inom psykiatrin. Och ingenstans där det är så svårt att skapa möten mellan människor. Psykiatrins personal kan verkligen konsten att hålla avstånd och dra gränser. Överallt. Utgångspunkten är alltid att skötaren/läkaren per definition alltid har rätt och patienten per automatik har fel. Modern forskning har emellertid visat att läkarna har haft fel hela tiden under 70-, 80- och 90-talen. Innan dess ska vi bara inte ta upp. Hästdoseringar av neuroleptika har gett många människor ett fruktansvärt lidande. Tack vare de nya medicinerna har det tack och lov blivit bättre.

I en hierarkisk organisation med läkaren i topp går det inte att bli frisk. Utan man måste återta makten över sig själv och börja jobba med sig själv. Vi hör inte hur dumt det låter: ”Har du talat med läkarn?” ”Vad säger läkarn?” ”Ta upp det med läkarn!” Precis som om han/hon skulle veta.

Anders Moqvists förslag handlar i mycket om hur man skyddar samhället från en grupp människor. Med tvång, lagar och restriktioner. Ingenting om vad som har skapat utanförskapet och överdödligheten och tyvärr också ett antal brottsoffer med anhöriga.

Dagens debattör

Göran Wassby,50 år, författare, skötare och patient, Hästveda.

Läs också:

Göran Wassby