ÅSIKT

Skicka svenska soldater till Afrika

Pierre Schori: Skamligt att den rika världen inte ställer upp

Foto: scanpix
framgång De nya svenska stridstrupperna gör mest nytta i Afrika under FN:s ledning, skriver Pierre Schori. Tidigare har svenska soldater gjort succé i Kongo och, som här, i Liberia 2005.
DEBATT

Sverige står inför ett viktigt säkerhetspolitiskt beslut. Regeringen har sagt ja till att ha ett sammanhållande ansvar för en ny EU-snabbinsatsstyrka.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Därför rekryterar nu Försvarsmakten till den så kallade Nordiska stridsgruppen som bland annat ska omfatta 2000 svenskar i en mekaniserad skyttebataljon.

Den 1 januari 2008 ska styrkan vara klar för uppgifter från humanitär hjälp till väpnad strid.

Vid Folk och försvars konferens i januari överraskade försvarsministern publiken med uppgiften att fler svenskar har deltagit i ­Nato-ledda styrkor än i andra ­militära sammanhang. Mikael Odenberg antydde också att regeringen överväger att utöka den svenska insatsen i den Natoledda operationen i det allt våldsammare Afghanistan.

Förra utrikesministern Lena Hjelm-Wallén, numera ordförande i Svenska Afghanistankommittén, har ifrågasatt den svenska militära närvaron i Afghanistan medan Aftonbladet varnade den 9 januari för att ”Afghanistan kan bli Sveriges Vietnam”.

Vårt militära engagemang i Afghanistan inleddes under socialdemokratisk regering. Trycket var starkt efter den 11 september 2001, och regeringen gick med på att ta ansvar för ett PRT (Provisional reconstruction team), ett område där man satsar på ekonomisk och social utveckling bakom militära murar.

Jag var själv motståndare till insatsen, av samma skäl då som nu: med den begränsade insats vi kunde göra skulle effekten och säkerheten bli större i andra krisområden.

Jag menar inte att Sverige ska dra sig ur Afghanistan. Vår trupp gör en gedigen, professionell insats, och det humanitära och ekonomiska biståndet måste fortsätta.

Men när vi nu utökar vår internationella insatsstyrka och förmodligen tvingas prioritera, bör vi ställa oss frågan: Var gör svensk trupp mest nytta? Och var kan vi bäst minimera riskerna för våra soldater?

Samtidigt nås vi av FN:s desperata vädjanden om trupper till de fredsbevarande operationerna.

I dag, drygt 50 år och 60 fredsbevarande missioner efter att Dag Hammarskjöld skickade ut de första baskrarna, står 100000 män och kvinnor under FN-fanan, det är ”all-time high”. I år kan denna siffra växa till 140000 enligt FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon. FN:s fredsbevarande kapacitet är därmed nära bristningsgränsen.

De 5 miljarder dollar som dagens 18 FN-operationer kostar per år, är inte mer än vad en månads närvaro i Irak kostar USA.

Det stora kruxet är tillgång till manskap. Majoriteten av FN-missionerna finns i Afrika, och det verkar skamligt nog vara näst intill omöjligt att mobilisera trupp till Afrika annat än från tredje världen. I den mission på runt 10000 man som jag leder, finns ett sextiotal nationer representerade, de allra flesta från Asien och Afrika. Européerna är en handfull, svenskar är jag själv, två av mina livvakter och tre från Kriminalvårdsstyrelsen. Detta väcker den obehagliga frågan varför inte européer och andra från den rika världen ställer upp för freden i Afrika.

Vart vi ska sända våra nya trupper är inte bara en solidaritetsfråga utan också en säkerhetsfråga. Den utökade samordningen av humanitära, ekonomiska och militära insatser som behövs och som Mikael Odenberg och Gunilla Carlsson pläderar för, mobiliseras bättre och säkrare inom FN:s ram.

Även säkerheten för våra trupper, vill jag hävda, är större inom en FN-mission än inom en Nato-ledd operation av denna karaktär. En FN-mission har ett tydligt mandat föreskrivet av FN:s säkerhetsråd. Därmed blir insyn och inflytande och, kanske viktigare, också förutsägbarheten om insatsen större. I operationen i Afghanistan har USA ett mycket stort inflytande, och frågor om uthållighet och färdrikting är inte lika tydliga som i en FN-ledd mission.

Dessutom behöver Afghanistanmissionen 3500 fler USA-soldater och cirka 1000 från Nato enligt färska uppgifter från Pentagon (New York Times 18/01/07).

Och i Nato är ju inte Sverige med.

Därmed är vi åter vid frågan: Var gör vi mest nytta? Och var kan vi bäst minimera osäkerhetsfaktorn för våra soldater?

Svenska soldater gjorde uppmärksammade och effektiva insatser i Kongo och Liberia 2005–2006. Båda gav Sverige stor goodwill i Afrika och FN. Den förra regeringen avbröt dessa insatser till allmän sorg inom Försvarsmakten och i de två länderna.

Mot denna bakgrund blir mitt svar på frågan: i Afrika, under ­FN­:­s ledning!

Pierre Schori