ÅSIKT

Släpp in min son i skolan!

Carin Reuterberg: Nu är det nog – vi vill inte vara offer i ett ekonomiskt spel

DEBATT

Vår familj blir ett offer för det ekonomiska spelet i kriget om vem som ska betala assistent i skolan: skolan eller socialtjänsten?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Nu är det nog! Något måste hända – NU! Inte sedan, inte i väntan på diagnos.

UTESTÄNGD Carin Reuterbergs son har ett dolt handikapp. I väntan på en medicinsk undersökning stängs han nu av från sin skola. Under tre års tid har sonen inte fått sina behov tillgodosedda av skolan, skriver Carin Reuterberg. (Arkivbilden tagen i ett annat sammanhang.)

Min sons behov är uppenbara! Kriget om vem som skall betala min sons speciella behov av assistans i skolan sliter vår familj och vår ekonomi i stycken. Ingen bryr sig om hur illa familjen mår av denna långa och sega maktkamp.

Det får inte gå till så här! Att man stänger ute ett barn från skolan medan man slåss om vem som har det ekonomiska ansvaret: skolan eller socialförvaltningen.

Man kräver nu en neuropsykiatrisk utredning med 6-8 veckors inläggning på utredningshem trots att samtliga parter redan på ett tidigare möte enats om att behovet av assistans till min son är uppenbart. Både skolan och socialförvaltningen säger att det krävs en diagnos för att pengarna ska kunna tas fram trots att det i skollagen klart och tydligt framkommer att diagnos ej är nödvändigt!

Fram till femte klass var det en självklarhet att min son skulle ha en assistent och ett litet rum för möjligheten att dra sig undan, men från och med sjätte klass placerades han i en resursklass.

Där blandar man ihop barn med olika speciella behov, således en icke homogen grupp. Sedan dess har man tagit väldigt liten hänsyn till hans speciella behov av assistans. Åtskilliga är de gånger då bristen på assistans mynnat ut i misslyckande, besvikelse och ilska!

Trampa inte på mig som mamma längre! Låt oss, mina barn och jag, få lugn och ro någon gång! Ge min son det hanhar speciellt behov av nu – en liten homogen grupp och en assistent som har kompetensen att ligga steget före.

Sedan min son slutade femte klass har han fått vara utan assistans och möjlighet att gå undan. I tre år har jag kämpat och försökt att få skolan att förstå att hans dolda funktionshinder, som han har svårt att styra över, leder till besvikelse över att inte lyckas. En besvikelse som är uppenbar och mynnar ut i frustration. Han vill vara som alla andra, men han är inte det. Han är klipsk men långsam – en långsamhet som gör honom frustrerad.

Han är en mjuk och känslosam människa men har en överkänslighet (dolda funktionshinder) för beröring och ljud som spelar honom spratt som han inte kan råda över – en överkänslighet som leder till att han överreagerar. En överkänslighet som kräver speciellt bemötande och leder till speciella behov – oavsett diagnos eller inte.

I väntan på en neuropsykiatrisk utredning (för att skolan skall slippa betala?), vilken dessutom kan dröja mycket länge eftersom det under 85 procent av året inte finns någon barnpsykiater i tjänst, stängs han nu av från skolan. Vi i familjen utsätts för orimliga krav på tålighet och acceptans vad gäller utredning, sänkt inkomst p.g.a. kundbortfall (jag är egen företagare) samt därutöver mycken ledsamhet, väntan och ovisshet.

Hur mycket skall vi orka gå igenom innan min son får vad han är i speciellt behov av i samband med sin skolgång?

FAKTA

Min son behöver extra assistans. Men skolan och socialförvaltningen slåss om vem som ska betala – och under tiden stängs min son ute från skolan.

Detta sliter vår familj och vår ekonomi, i stycken, skriver Carin Reuterberg i ett öppet brev till socialminister Göran Hägglund.

Dagens debattör

Carin Reuterberg

41 år, frisör,

Hunnebostrand.