ÅSIKT

23 000 barn har utvecklingsstörda föräldrar – inte 400 som man trott

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Utvecklingsstörda som föräldrar är ett svårt och komplext ämne. Frågan ställdes på sin spets i det så kallade Oskarshamnsfallet. Oenigheten är stor om utvecklingsstördas föräldraförmåga och om barnen far illa.

Antalet barn har alltid varit ett centralt argument i debatten. En grupp debattörer och Socialstyrelsens utredning 1998 hävdar att utvecklingsstörda kan vara goda föräldrar och framför att det handlar om ett litet antal barn. En annan grupp anser att det finns risk för att barnens uppväxtförhållanden inte tillgodoser de krav på stimulans, trygghet och omvårdnad som man kan ställa för att barnet ska utvecklas väl.

I dokumentären Min pappa är utvecklingsstörd av Oscar Hedin i SVT:s Dokument inifrån framkom att det i vårt land finns mångdubbelt fler barn vars föräldrar är utvecklingsstörda än vad man tidigare har antagit. En pågående kartläggning, som leds av Sven Erik Pistol vid Regionförbundets forsknings- och utvecklingsavdelning i Uppsala har visat att det är mycket vanligare med barn till utvecklingsstörda och svagbegåvade föräldrar än vad man tidigare antagit och kan konstatera att vår kunskapsbild om dessa barn måste radikalt förändras.

Undersökningen talar för att antalet barn till utvecklingsstörda och svagbegåvade i vårt land är cirka 23 000 och inte 300-400 barn som anges i den statliga utredningen.

Under alltför många år har vi haft en felaktig uppfattning om hur många barn det finns i Sverige till svagbegåvade och utvecklingsstörda föräldrar. Det har definierats som ett litet samhällsproblem. Det är därför angeläget att informera om och fästa uppmärksamhet på den här sannolikt stora gruppen föräldrar och deras barn med speciella behov. Barn till utvecklingsstörda och svagbegåvade har särskilda behov.

Flertalet studier visar att dessa barn är en utsatt grupp. Barnen riskerar att få bristande stimulans och försenas i utvecklingen. Samhällets insatser för barnen är ofullständig. Det finns ingen samordning och myndighetspersoner saknar i regel kunskap om problematiken.

Barnets bästa med rätt till stimulans, trygghet och god omvårdnad skall alltid vara utgångspunkt för samhällets stöd till familjen!

Debattören

Karl-Henrik Gustavson

professor emeritus MD, Klinisk genetik Akademiska barnsjukhuset Uppsala Barnläkare, före detta klinikchef, före detta omsorgsläkare för barn med utvecklingsstörning.

Karl-Henrik Gustavson

ARTIKELN HANDLAR OM