ÅSIKT

”LOs huvudproblem: förnekelse och oförmåga till självkritik och förnyelse”

Olle Sahlström: Fackets hjältar är fortfarande blonda och blåögda

NU OCH DÅ Wanja Lundby-Wedin, LO:s ordförande sedan 2000, förstamajtalar på Nya Bantorget i Stockholm. Till höger samling på samma torg 1902 då Hjalmar Branting talade. (Obs! Bilden är ett montage)
DEBATT

När LO nu samlas till kongress hopar sig krismoln över ledamöternas huvuden.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

I fjol lämnade 130 000 medlemmar LO-förbunden.

Utan tvekan spelar regeringens försämringar av a-kassan en stor roll, men ser vi till medlemsutvecklingen under en längre tidsperiod, från 1997 till 2007, har LO förlorat hela 470 000 medlemmar. Och sätter vi in LO: s medlemsras i ett vidare och internationellt perspektiv klarnar bilden av en sammanhängande och världsvid facklig försvagning.

Av Europas alla anställda är i dag bara 25 procent i genomsnitt medlemmar i en fackförening!

Tre slag av orsaker är särskilt framträdande, enligt en intern rapport till Europafacket (Etuc): det handlar om strukturella, institutionella och ”inre” kulturella orsaker. Gamla klassiska fästen för facklig organisering, fabrikerna, varven, stålverken och gruvorna har försvagats eller tillintetgjorts. I stället har en ny arbetsmarknad vuxit fram, präglad av tillfälliga anställningar, deltid och privat service- och tjänstesektor med sina små och utspridda arbetsplatser. De institutionella orsakerna gäller arbetsgivarnas uppbrott från ”svensk modell” och andra liknande sociala pakter samt deras strävan att pressa ner förhandlingar på företagsnivå, förhållanden som starkt har bidragit till den fackliga försvagningen. De ”inre” och kulturella orsakerna är de som har skapats av fackföreningarna själva och som i Sverige, liksom i Europa och på andra kontinenter, har format bilden av facket som stelt, hierarkiskt och oförmöget förändring och förnyelse.

Men medan TCO resonerar självkritiskt och säger att man har problem med att ”ta de fackliga idéerna och verktygen in i samtiden”, framhärdar LO i att lägga huvudbördan för sin negativa medlemsutveckling på regeringen och andas inte ett ord om egna och högst självförvållade orsaker.

Se här LO: s huvudproblem: förnekelse och oförmåga till självkritik och förnyelse.

LO-kongressens rapporter bekräftar också denna hållning: i kapitel efter kapitel hamras sedan ett halvt sekel redan fastspikade teser ytterligare något in.

Nyckelord är ”värna”, ”försvara” och ”upprätthålla” i fråga om arbetsmarknadspolitik, arbetsrätt och svensk modell men inte en att-sats så långt ögat når som söker bryta ny mark eller söker mana till omprövning av gamla ståndpunkter. Och den i flera andra länders fackliga organisationer omprövande och experimenterande andan lyser helt med sin frånvaro.

LO är och har alltid varit en ”demokratisk folkrörelse” står att läsa i rapporten LO-förbund i samverkan. Trots det faktum att få och allt färre medlemmar ens går på fackliga möten, att enbart 52 procent av anställda mellan 16 och 24 år är med i en fackförening, och att var femte LO-medlem har utländsk härkomst men bara 2–3 procent av dem har förtroendeuppdrag.

Fackets hjältar är än i dag blonda och blåögda män och vägen tycks lång till en modern organisation som för gott har lämnat sin patriarkala kultur och struktur bakom sig.

Och om vi blickar ut över en internationell facklig horisont kan vi konstatera att Europas fackföreningar i gemen har brutit upp från det slag av partipolitisk ”samverkan” som i dag enbart svenska och norska LO klamrar sig fast vid.

Legitimiteten för den mycket intima ”samverkan” mellan LO och SAP som kongressrapporten tar för given, har sedan lång tid tillbaka gått förlorad: cirka 40 procent av LO:s medlemmar röstar på andra partier än SAP, 9 procent anser att denna ”samverkan” ska minska, 15 procent menar att den ska upphöra helt och en växande skara medlemmar – hela 36 procent! – vet inte vad de ska tycka eftersom de inte har en aning om vad så kallad ”facklig-politisk samverkan” är för något (Röster om facket och jobbet).

När ska medlemmarna själva få ta ställning till om den fackförening som de är med i också ska vara en socialdemokratisk förening?

En maktförskjutning mellan arbete och kapital har ägt rum, globaliseringen har i grunden förändrat villkoren för facklig verksamhet, och fackföreningarnas försvagning har antagit historiska mått och dimensioner. Ändå tänker, talar och agerar LO som om tiden hade stått stilla.

Men i dag anser sig endast 35 procent för egen del behöva en fackförening i ”hög grad” (Novus opinion) och när kongressens ledamöter träder in i Folkets hus plenisal har frågor som är av avgörande betydelse för LO:s framtid inte ställts, än mindre besvarats:

Hur ser en facklig idé ut för vår tid som kan återvinna löntagares förtroende? Hur ser en modern facklig organisation ut som befrämjar medlemmars delaktighet och engagemang?

FAKTA

Det pågår en världsvid facklig försvagning. Det gäller även Sverige. På tio år har 470?000 medlemmar lämnat LO. Ändå tänker, talar och agerar LO som om tiden hade stått stilla.

LO:s förnekelse och oförmåga till självkritik och förnyelse är de största hindren för att skapa en modern organisation, skriver Olle Sahlström.

Dagens debattör

Olle Sahlström

60 år, Stockholm, journalist och författare som i höst kommer ut med en bok om Europas fackföreningar, ”I skuggan av en storhetstid”.