ÅSIKT

Dyrare mat är bra för de fattiga

Elisabeth Gauffin & Ngolia Kimanzu: Prisuppgången måste gå till bönderna – inte till mellanhänderna

DEBATT

Debatten om de ökade priserna på livsmedel har hamnat snett. Tveklöst drabbas nu många människor hårt av de snabbt ökande priserna. För en familj någonstans i ett slumområde i ett utvecklingsland, som redan lägger kanske åttio procent av sin inkomst på mat, innebär den kraftiga ökningen av matpriset en svår börda.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Men i ett längre perspektiv är det verkligen inte höga priser på jordbruksvaror som varit utvecklingsländernas problem, utan tvärtom decennier av sjunkande priser.

Foto: AP
I Costa Rica arbetar kaffearbetare från Nicaragua på plantager. Ökade priser på livsmedel kan medföra att producenterna får bättre levnadsstandard, vilket inte ska glömmas bort i debatten, skriver Elisabeth Gauffin och Ngolia Kimanzu.

De människor som odlar det kaffe vi dricker eller kakaon i den choklad vi äter har fått en allt svårare levnadssituation, allt mindre pengar till barnens skolgång. De rekordpriser på jordbruksvaror som det nu talas om innebär faktiskt bara att priserna åter hamnat där de låg omkring 1970.

Av de nära 900 miljoner människor i världen som räknas som absolut fattiga, som har en inkomst på högst en dollar om dagen, bor sjuttiofem procent på landsbygden. I Afrika söder om Sahara arbetar omkring två tredjedelar av befolkningen inom jordbruket eller har jordbruksrelaterade sysselsättningar.

Ökade priser kan förbättra situationen för de allra mest utsatta människorna. Äntligen kan bönder få rimligt betalt för sina skördar och lantarbetare en anständig lön. Rätt utnyttjat ökar prisuppgången världssamfundets möjlighet att uppnå FN:­s millenniemål om att halvera andelen hungriga till 2015.

Men då krävs att de ökade inkomsterna från jordbruket också når de fattiga, och inte bara hamnar hos spekulanter, mellanhänder, livsmedelsföretag och livsmedelskedjor. Där finns det anledning att känna oro. Än så länge saknas relevant statistik över vad prisuppgången betytt för fattiga odlare. Men vad vi kan observera från de många tusentals bönder som finns inom Kooperation Utan Gränsers biståndsprojekt i Afrika och Latinamerika så förefaller prisökningen än så länge inte inneburit några avgörande förändringar.

En imponerande skara beslutfattare samlas i dag i Rom vid FN:s livsmedels- och jordbrukarorganisations (FAO) toppmöte för en tryggad tillgång till mat. Bland dem finns en generalsekreterare för FN, en påve, ett antal presidenter och en jordbruksminister från Sverige.

Vi hoppas att toppmötet i Rom slår fast att det behövs rejäla satsningar på jordbruk för att rå på fattigdomen. Fattiga bönder behöver krediter för att kunna investera i bevattning och silos för lagring. Det behövs projekt som ökar kunskapen om nya grödor och odlingsmetoder. Det behövs investeringar i vägar som gör det möjligt för fattiga människor på landsbygden att få ut sina produkter, både lokalt och på världsmarknaden. Bönder behöver uppmuntras att gå samman i producentföreningar, bondeorganisationer eller kooperativ. Bara så kan de stärka sin ställning på marknaden och i samhället.

Under de senaste decennierna har andelen av den rika världens bistånd som går till jordbrukssektorn minskat kraftigt. Det gäller även det svenska biståndet. Den trenden måste brytas. Inte heller kan de utvecklade länderna föra en jordbrukspolitik som stjälper mer än den hjälper utvecklingsländerna. Regeringarna i utvecklingsländerna behöver inse att det krävs ökade satsningar på jordbruket.

I debatten sägs att en stor del av prisuppgången på livsmedel har orsakats av satsningar på att odla biobränsle. Men dessa uppgifter är överdrivna. Bara omkring en procent av världens åkerareal används till biogrödor.

Odling av grödor för biobränsle ger i stället ytterligare en möjlighet för människor på landsbygden i utvecklingsländerna att förbättra sin levnadssituation. Om odlingen sker på ett socialt och miljömässigt hållbart sätt blir odling för etanol och biodiesel en chans till minskad fattigdom. Dessutom ger biobränslen en möjlighet till lokal energiproduktion i utvecklingsländerna.

En av de stora paradoxerna på vår jord är att flertalet av de människor som går hungriga lever av jordbruk, boskapsskötsel och fiske. De makthavare som i dag samlas i Rom måste ta initiativ som leder till en förändring.

FAKTA

I dag möts världens makthavare i Rom för diskutera hur tillgången på mat ska lösas.

Men det är verkligen inte höga priser på jordbruksvaror som varit utvecklingsländernas problem, utan tvärtom decennier av sjunkande priser. De rekordpriser på jordbruksvaror som det nu talas om innebär faktiskt bara att priserna åter hamnat där de låg omkring 1970, skriver Elisabeth Gauffin och Ngolia Kimanzu.

Dagens debattörer

Elisabeth Gauffin

49 år, Stabby gård, Uppsala, Mjölkbonde och vice ordförande i Lantbrukarnas Riksförbund.

Ngolia Kimanzu

48 år, Nairobi, Kenya, Jordbruksansvarig inom Kooperation Utan Gränser.