ÅSIKT

”Spräck myten om kvinnans mödomshinna”

Eva Moberg: Kirurgerna borde anmäla – i stället för att operera något som inte finns

DEBATT

Det är en seg process att bli av med de riktigt lönsamma lögnerna, särskilt när de fått en religiös laddning. Som den om mödomshinnan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Den gjorde det möjligt för släkter i tusen år att handla med döttrarnas kroppar, att från far till make överlämna en garanterat orörd fortplantningsapparat. Ett brutet sigill gjorde varan värdelös.

Foto: HANNA TELEMAN
DUBBELMORAL Kirurgerna som skapar mödomshinnor hänvisar till att flickorna är så ”oerhört utsatta”. Om det hade gällt etniskt svenska flickor skulle anmält föräldrarna till polisen eller socialtjänsten. Personen på bilden har inget med artikeln att göra.

Troligen var det barnäktenskapen under patriarkatets etableringsfas för några tusen år sen som gav näring åt idén om en mödomshinna. När det biologiska faderskapet blev centralt måste ensamrätten till flickans sexualitet säkras redan före puberteten. (I dagens Iran har gränsen för äktenskap sänkts till nio år.)

Mitt intryck är att innebörden av lögnen om mödomshinnan ännu långtifrån har trängt igenom. Det handlar trots allt om en ännu fullt verksam idé som understödjer kvinnans sexuella livegenskap. Och den i sin tur är det kanske svåraste hindret i arbetet mot fattigdom, hiv, överbefolkning och krig, och för utveckling och hälsa.

Tron på mödomshinnan har också färgat synen på sexualiteten i stort. Medan naturen tydligt rekommenderar en gradvis uttänjning av slidan under medverkan av kvinnans eget smörjmedel, det vill säga hennes lust och samtycke, så har patriarkatet föreskrivit en aggressiv akt, där mannen agerar ”svärd” medan kvinnan spräcks och blodet blir mannens bevis på ”erövring”. Flickor har intalats att se mödomshinnan som sin värdefullaste tillgång.

Redan 1965 rapporterade jag från Nordafrika om det sensationella tal som den tunisiske presidenten Bourguiba då hållit. Han krävde ett slut på sedvänjan att visa upp blod vid bröllopen. ”Högt kvalificerade gynekologer” hade förklarat för honom att alltihop bygger på ett missförstånd. ”Oskuld” går inte att verifiera, fastslog han.

Följderna kunde jag aldrig forska i, men i Sverige gick uppgiften spårlöst förbi. ”Oskulden” var fortfarande nånting som män kunde ”ta” och kvinnor ”förlora” eller snarare ”bli av med”. Jag tänkte att det är väl så då att en del kvinnor har nån sorts hinna som spricker. Inga ”kvalificerade gynekologer” verkade tala med svenska politiker.

Först 2004 framträdde i Sverige två barnmorskor som hade modet att i radio förklara att mödomshinnan inte existerar. Äntligen! tänkte jag, övertygad om att nyheten skulle väcka enormt uppseende. Programmet var en uppenbarelse, men all reaktion uteblev i pressen.

Jag tog upp saken i föredrag och i en – refuserad – artikel. Ingen respons, utom från Nätverket mot hedersvåld.

Fart på debatten blev det först när en utredning visade att mödomshinnor inte bara skapas på privatkliniker utan även på Landstingets vårdinrättningar och därmed drar skattemedel! Ska vi betala skatt för vidskepelse? blev vinkeln. Det tog skruv.

De kirurger och andra som hänvisar till att flickorna är så ”oerhört utsatta” verkar inte höra vad de själva säjer. Gällde det etniskt svenska flickor skulle de i ett sånt läge givetvis anmäla föräldrarna till polisen eller socialtjänsten. Det faktum att en anmälan av föräldrarna skulle bli en katastrof för flickan borde för längesen ha lett till en bred upplysningskampanj som nått alla berörda på deras eget språk.

Vi har en strikt dubbelmoral här: så länge en flicka bara lugnt lever vidare under oavbruten bevakning och latenta hot så ska vi inte lägga oss i utan respektera andras kulturmönster. Men om hon vågar reagera och blir misshandlad eller dödad, då får gärningsmannen absolut inte ses som en del av sin kultur, ty då blir den ”stigmatiserad”.

Om inte samhället driver kampen för alla medborgares mänskliga rättigheter så överlämnas den till flickorna själva. De får ensamma, eller med stöd av frivilliga idealister, bära uppgiften att förändra värdesystemet trots att de vanligen saknar alla maktmedel – status, pengar, utbildning, kontakter.

Pulvriseringen av myten om mödomshinnan kan bli befriande. Från att vara symbolen för en flickas ”oskuld” kan mödomshinnan nu bli symbolen för ihåligheten i patriarkatets maktanspråk. Beviset för köpets giltighet saknades. Sigillet har aldrig funnits.

FAKTA

Först när nyheten om att landstingets skattepengar används till att ”återskapa” mödomshinnor, har debatten tagit fart.

De kirurger och andra som hänvisar till att flickorna är så ”oerhört utsatta” verkar inte höra vad de själva säjer. Gällde det etniskt svenska flickor skulle de i ett sånt läge givetvis anmäla föräldrarna till polisen eller socialtjänsten, skriver Eva Moberg och välkomnar spräckandet av denna tusenåriga myt.

Dagens debattör

Eva Moberg

dramatiker och debattör, Stockholm.

ARTIKELN HANDLAR OM