ÅSIKT

”Jag har inte råd att betala elen”

Göran Åfeldt: ”Det värsta var när vi tvingades slänga all mat i frysen”

1 av 2
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Öppet brev till Mona Sahlin.

Midnatt, en natt i september, nådens anno 2008.

Hej Mona!

Jag undrar om du egentligen vet hur det står till i konungariket Sverige i dag?

Här sitter jag, i fotogenlyktans och en ficklampas sken, en 58-årig fyrabarnsfar, med tre stycken utflugna och sladdungen, snart 15 år, kvar hemma. Nåväl, det var inte detta jag tänkte skriva till dig om.

Anledningen till mitt öppna brev och att jag måste skriva i skenet från en fotogen- och ficklampa beror på att Vattenfall stängde av hushållselen den 3 september cirka 08.30 på grund av obetalda elräkningar. Det var snabba ryck, må du tro, meddelandet om avstängningen kom med posten tre timmar senare, är det inte lustigt så säg.

Det är självklart att alla måste betala sina räkningar, men på grund av sjukdom de senaste fem åren har vi haft svårt att bygga upp den av Wibble varmt rekommenderade bufferten.

Min fru arbetar som svinskötare på en stor gård i närheten och tog omedelbart kontakt med individ- och familjeomsorgen i kommunen, men de kände också redan till avstängningen. Så vi var väl egentligen de enda som blev ordentligt överraskade.

Lilla frugan fick hämta en blankett vi skulle fylla i för att redogöra för vår ekonomiska situation, vilken inte kan vara någon hemlighet för sociala, då vi sökte akut hjälp oktober 2003 då jag drabbades av hjärtinfarkt och stentopererades akut vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Vi fick ingen hjälp då, och får väl ingen nu heller. Systemet verkar så fiffigt uppbyggt med otaliga moment 22-situationer, så troligen orkar väl snart inte ens den mest inbitne bidragsfuskaren ta sig igenom systemet med lyckat resultat, och definitivt inte människor i kris och i behov av hjälp.

Så nu sitter jag här, hjärtopererad 2003, en lindrig stroke i oktober 2007 och som grädde på moset (hihi) sommaren 2008 diagnos diabetes typ 2, så prognosen för ett långt och lyckligt liv är väl inte särskilt god längre.

Jag kan inte gå och lägga mig heller, på grund av oro över brandrisken och hur det ska bli med skulden till Vattenfall.

Vi måste ha två fotogenlampor igång nattetid, en i flickans rum och en i trappen ned, så man ser att gå ut och pinka. Problemet med att få elen avstängd här på vischan, är att varken toalett, varm- eller kallvatten eller tvättmaskin och torktumlare fungerar. Nåja, vi ska väl inte klaga, värme i huset och matlagningen klarar vi med en vedeldad spispanna, det värsta var att behöva kasta all mat i kylskåpet och frysen.

Men i morgon ska vi försöka sätta in dörrarna i vår nästan färdiga renoverade jordkällare. Kan vi sedan bara få tag i några tättslutande kärl, behöver vi antagligen inte dela med oss allt för mycket med råttorna heller.

Vi tillhör den ökande delen ”nyfattiga”, för närvarande cirka 700 000 människor i Sverige. Familjen lever på existensminimum fastställt av kronofogden, 16 500 kronor i månaden, två vuxna och en tonårsdotter. Hälften av inkomsten kommer från försäkringskassan, så varje år får vi cirka 4 000 kronor var i restskatt, för om rätt skatt drogs skulle vi troligen inte överleva.

Alltså, ytterligare ett moment 22-läge, betala skatt enligt skattetabell och söka försörjningsstöd vid soc, som man inte har rätt till därför att soc inte tar hänsyn till införsel, utan går efter bruttoinkomsten före införsel.

Vi känner oss som pionjärer i Sverige för den nya samhällsklass som i USA kallas ”the working poors”, alltså vanliga människor utan missbruksproblem eller svårare psykisk sjukdom, som inte kan försörja sig trots i vissa fall tre olika arbeten, ofta med minimilön, vilket antagligen är på väg även här i Sverige om alliansen får råda.

Nej, slutledningen måste bli att den politiker som vågar se över lagstiftningen och kanske även utverka en amnesti ligger bra till hos en valmanskår på cirka 700 000 medborgare, det måste väl bli ett antal mandat?

Jag får väl fortsätta streta på och leva efter devisen ”Man får vara glad att man får vara tacksam”.

Vänliga arbetarhälsningar från the working poor.

FAKTA

Ska det vara så här – i Sverige? Det är frågan vi ställer i vår debattserie där människor beskriver sin verklighet och hur de bemäötts av samhället.

Hjärtsjuke Göran Åfeldt och hans familj har inga missbrukarproblem, inga psykiska sjukdomar och Görans fru arbetar, men ändå har de inte råd med vardagslivet. Inte råd med elräkningarna. Och nu sitter de där i fotogenlyktor och ljus. De nyfattiga.

Dagens debattör

Göran Åfeldt

58 år, hjärtsjuk diabetiker

med familj, Surahammar.

ARTIKELN HANDLAR OM