ÅSIKT

Vad har hänt med vården?

Gunvor Klippström: Färre chefer och fler personal i vården!

Foto: Robin Nordlund
Gunvor Klippström är kritisk till hur ålderdomsvården utvecklats sedan 90-talet.
DEBATT

Om det är sant det vi fått läsa från Bäckagårds äldreboende, varför har det kunnat bli så här? Varför har inga chefer hälsat på denna avdelning, haft medarbetarsamtal, sett och hört hur de gamla haft det? Det finns tusen saker att tänka på när man ska ta hand om gamla, sjuka människor. Det är inget enkelt arbete som vem som helst kan ta sig an, skriver Gunvor Klippström som arbetat i vården nära 40 år.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag har jobbat i vården i nästan 40 år – och på 60-70-80-talen städades det mycket noga på avdelningarna och inför varje semester gjordes en mycket noggrann storstädning, där både städpersonal och vårdpersonalen, till och med sjuksköterskorna, deltog.

På 90-talet hände något – det började minskas på personal, såväl bland oss undersköterskor, biträdena försvann helt (om de inte ville vidareutbilda sig till undersköterskor) och städpersonalen blev endast en! Och hon slutade flytta stolar och sängbord – utan torkade bara runt omkring – städtiden blev kortare – men patienterna blev fler.

Såromläggningar, som alltid gjorts i avdelningens behandlingsrum började nu utföras på patientsalarna, till och med i bland medan städerskan städade.

Allt skulle sparas på – tvättlappar, skyddshandskar, förbandsmaterial – och tiden!

Vi blev färre personal som skulle utföra mera jobb.

Tiden infördes, man skulle ”knappa in sig” när man kom, ”knappa ut sig” till raster. Och samtidigt började vi bli utbrända och långtidssjukskrivna.

Vi orkade helt enkelt inte med.

Men cheferna utökades, avdelningschef, biträdande avdelningschef, basenhetschef, klinikchef, medmera medmera. Och möteshysterin tog fart, cheferna var på möten hela tiden – och såg nog inte hur smutsen växte i hörnorna.

Ny, yngre personal kom och gick, många med smycken i näsan, öronen, ögonbryn – ja, håret hängde och naglarna var långa och målade. Ingen brydde sig om detta. Utseendet är ju så viktigt.

Om det är sant det vi fått läsa från Bäckagårds äldreboende, varför har det kunnat bli så här? Varför har inga chefer hälsat på denna avdelning, haft medarbetarsamtal, sett och hört hur de gamla haft det?

Kommunerna är huvudansvariga för äldreboendet – och de sparar ju på allt. Till och med på de soppåsar som finns inne på toaletterna. Blöjor får ju inte bytas när de är våta, utan först ska även underlägget i sängen vara nerkissat.

Vi blir alla gamla, även kommunpolitikerna – nu måste vi göra något radikalt för att allt detta ruskiga ska bort.

Personal som inte är lämpliga ska bort – det ska ställas stora krav på oss, som ska vårda gamla och sjuka – men tyvärr ställs större krav på de som jobbar på en pappersmassefabrik.

Satsa på utbildning: minst fyra år i åldrandets psykologi. Empati måste personalen ha och tyvärr saknas just detta i dag.

Minska på antalet chefer (de är ju de som har de högsta lönerna) och öka på vårdpersonalen.

Gruppvård hade vi på mitt jobb – och det var mycket bra. Det innebar att till exempel en sjuksköterska och två undersköterskor hade allt ansvar för exempelvis åtta patienter: deras hygien, bäddning, städning, matservering – ja allt, också kontakten med de anhöriga. Allt fungerade mycket bra och alla i gruppen gjorde sitt bästa för patienten.

Så hade vi också en chef i tio år – som gav oss beröm när vi gjort något bra, fixade en ledig dag om vi behövde. Men som också kunde ta itu med problem som kunde dyka upp i gruppen.

Var fanns cheferna på Bäckagårds äldreboende? Var det så att personalen var sina egna chefer? Var de kanske inte lyckliga med sitt arbete? Fick de kanske aldrig något beröm? Kanske skulle några av dem velat jobba med något annat än vården?

Säkert finns det en förklaring till varför det spårade ur för denna arbetsgrupp, när de hellre ville sitta och se på tv i stället för att umgås och hjälpa de gamla.

Och hur kan vårdpersonal i dag hinna sätta sig och ringa privata mobilsamtal hur som helst hela tiden? Självklart stjäl dessa samtal tid – när tiden i stället ska gå till att ta hand om de gamla.

Ja, det finns tusen saker att tänka på när man ska ta hand om gamla, sjuka människor. Det är inget enkelt arbete som vem som helst kan ta sig an. Att som nu görs, ta in en vikarie från gatan, är otroligt.

Då skulle ju i stället chefen kunna gå in och jobba en dag och verkligen få en inblick i jobbet – säkert nyttigt för henne eller honom.

FAKTA

Dagens debattör

Gunvor Klippström

64 år, Långsele,

undersköterska

Gunvor Klippström

ARTIKELN HANDLAR OM