ÅSIKT

Med IF Metall i tiden

Benny Hjern: Finns den svenska modellen i en globaliserad ekonomi?

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Lasse Allard
IF Metalls ordförande Stefan Löfven ruckar på principerna och tecknar avtal som ger arbetsgivarna rätt att sänka arbetarnas löner i kristider.

Genom IF Metalls permitteringsavtal med arbetsgivarna kanske en tidsenlig diskussion om ”den svenska modellen” kan åstadkommas. Åtminstone om vi menar Rehn-Meidner-modellen. På 1950-talet var LO-ekonomerna inte de enda som tankemässigt slipade på innehållet, men de ska äras för att ha formulerat det bäst. Men det skapades för ett svenskt samhälle som inte längre finns.

I början av 1980-talet var Rudolf Meidner mycket aktiv i det tyskspråkiga Europa. Han skrev och föreläste om sin modell och återförde element från sitt socialistiska förflutna till modellen. Mina kollegor i Västberlin tyckte det liknade stamokap-teori: att staten stöder kapitalet utan att få något i gengäld.

Gösta Rehn lade i slutet av 1970-talet en logisk ekonomistisk grund för svensk ’överbryggningspolitik’, en sorts internationell förlängning av Rudolf Meidner-modellen. Den gav vår skepsis till stamokap näring.

Staten finansierar ogenomtänkt arbetsmarknadsutbildning, köper kapitalisternas varv och fartyg och säljer dem med förlust, när marknadsvärdet inte existerar. Sydkorea och andra producerar effektivare. Våra skatter betalar.

Sverige och Europa såg annorlunda ut i början av 1980-talet än på 1950-talet då Rudolf Meidner-modellen formulerades. Stagflation, samtidig hög inflation och hög arbetslöshet, var ett nytt fenomen och den offentliga sektorns tjänster hade mångdubblats. Inget av detta var integrerat i modellen, inte heller deras inverkan på nationella ekonomier. Förutom tanken att en expansiv offentlig myndighet, Ams, skulle ha monopol på arbetslöshetsutbildning i industrisamhällets Sverige. Utbilda ”friställda” till nya industrijobb.

Rudolf Meidner, nationalekonom, 1914-2005.

Rudolf Meidner-modellen vilar på tre ben. Tidigt snubblade de på varandra. Ena benet är att regering och riksdag tar ansvar för restriktiv, generell stabiliseringspolitik. Detta ben är monetär, ekonomisk teori långt innan Chicago-professorer får Nobelpris för det och utsätts för vänsterekonomers spott och spe. Den vilar på generell, statlig efterfrågepolitik, eftersom ekonomin inte går att ”finjustera”. Det räcker med att politiken håller efterfrågan på en nivå som gör att en effektiv arbetsmarknadspolitik inte verkar inflationsdrivande. ”Hata inflation”, brukade Gösta Rehn skriva och säga.

Denna Rudolf Meidner-modell-politik är kaputt redan på 1970-talet. I början av 1980-talet är den ett skämt utanför Sveriges gränser. På grund av hög inflation och deflation av svensk valuta.

Till detta fiasko bidrar modellens andra och tredje ben: arbetsmarknadens parter förutsätts vara fristående från staten och kunna förhandla fram icke-inflatoriska löner. På 1970-talet börjar staten lagstifta om detaljer som enligt modellen förutsatts att parterna själva hanterar. För icke-inflatoriska löner är ledstjärnan solidarisk lönepolitik: lika lön för lika arbete – inte lön efter vad enskilda företag och branscher kan bära utan att avskeda personal.

Den politiken förutsätter att ”friställda” kompetensutvecklas för att hamna i expanderade branscher (med högre löner). Men detta tredje ben i modellen, Ams arbetsmarknadsutbildning, hänger från 1980-talet inte med i industrins krav på kompetens (trots monopol). Dessutom: en miljon anställda (kvinnor) i offentlig sektor är inte förutsedda i Rehn–Meidner-modellens solidariska lönepolitik. Hur värdera deras lika lön och vem ska kompetensutveckla dem?

Menar vi att Rudolf Meidner-modellen är ”den svenska modellen” så har den inte fungerat på en herrans massa år. Rudolf Meidner var själv inte förtjust i att svenska sociologer (statistiskt) börjar kalla allt möjligt för ”den svenska modellen”. Det är dags att vi börjar fundera över vad vi menar. Finns den svenska modellen i en globaliserad ekonomi? I dag är den en ideologisk klyscha, både i politikens vänster och höger.

IF Metall har återupptagit en tanke i Rudolf Meidners modell, nämligen att arbetsmarknadens parter ska ta eget ansvar för utvecklingen. Men i dag stämmer det bäst med den borgerliga alliansens syn på modellen. Vänsterns politik övergav modellen redan på 1970-talet. I dag är den tillbaka till tysk stamokap: staten och kapitalet i samma båt.

Är IF Metall början på en ny vänster? I så fall tycker jag: med IF Metall i tiden. Med en bilindustri som producerar mer bilar än någon vill köpa. Som det hette på 1970-talet: Byssan lull, hela Byfjorden full – av osålda fartyg.

Fotnot: Stamokap = statsmonopolkapitalism.

FAKTA

Dagens debattör

Benny Hjern

65 år, professor i implementations-

forskning, Internationella handelshögskolan i Jönköping

Benny Hjern

ARTIKELN HANDLAR OM