ÅSIKT

Posten hatar paket

Gunder Andersson: Det kändes som mitt paket löstes upp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Lasse Allard
DEBATT

Det var en gång ett paket som aldrig kom fram eftersom Posten ville ha det så. Postens höga beslutsfattare hatade nämligen paket.

Morrande av vrede godtog man fortfarande avsändande av paket, men att eftersända? Icke. Där gick gränsen. Den servicen avskaffades nyligen som otidsenlig kundanpassning. Det fick vara nog med fjäsk för kunderna. Däremot fortsatte man att eftersända paketavin för att visa att paketet fanns att hämta – fast någon helt annanstans.

Satt jag alltså i dalsländska Håverud med en paketavi i handen som berättade att ett paket fanns att hämta på Birger Jarlsgatan i Stockholm, 50 mil bort.

Okej, tänkte jag, ännu ovetande om postgeneralens allvisa beslut. Ringde Tempoaffären där paketet låg, en snäll flicka lovade att eftersända det – varpå veckorna gick.

Inget paket. Efter fjorton dagar kom en eftersänd påminnelse, adresserad till Stockholmsadressen. Nu fanns paketet i en tobaksaffär i närbelägna Åsensbruk. Gack för att hämta paketet.

Men ack nej. Paketet hade saknat adresskort och var sedan tolv dagar ute på nya villovägar. Likt en Aniara i världsrymden for det fram i det svenska transportnätet, där det slutligen i ett interneringsläger för felkodade paket skulle gå ett okänt öde till mötes. I det läget föll det sig naturligt att ställa en enkel fråga: ”Varför ringde du inte upp mig? Du hade ju både namn och adress på paketet, jag bor en kilometer bort.”

Enkla frågor är alltför svåra för, i logikens lagar outbildade, postanknutna.

På posten inne i Mellerud fick jag den chockerande sanningen klar för mig: paket kan eller ska icke eftersändas.

Sker detta ändå får hela postsystemet nervsammanbrott och måste läggas in för omkodning. Med sitt eftersändningsförbud hade generaldirektören visat beslutsmuskler och inhöstat gillande nickningar från näringsminister Olofsson.

Det kändes som att mitt paket upplösts i intet och hamnat någonstans i cyberrymden även om det möjligen låg på någon tråkig postterminal i Småland och väntade på bättre tider.

Någon vecka senare hade jag ett kort ärende till Stockholm. I en vild chansning gick jag till Tempoaffären med min gamla påminnelseavi, drog mitt lidandes historia och avvaktade spänt.

En tillmötesgående expedit avlossade det rött lysande strecket mot pinkoden, och utropade glatt: ”Ja, där har vi det!” ”Äntligen!”, stönade jag. ”Nejnej, det gick härifrån i går kväll.” ”Till min sommaradress?”, undrade jag.

”Nej tillbaka till avsändaren.”

Eftersom denne nu måste sända paketet på nytt inhöstar Posten därmed 125 friska kronor i portopengar.

Det kan låta som en saga men är faktiskt sant.

Gunder Andersson