Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se
Kristofer Forssblad Olsson, tf. debattredaktör
Petter Ovander, tf. bitr. debattredaktör
Startsidan / Debatt

Vem vågar säga förlåt till Anna?

Thomas Hartman: Min sambo Anna Sjödin jagades av en journalistisk pöbel

Dåvarande SSU-ordföranden Anna Sjödin hamnade i hetluften när hon deltog i ett bråk under en utekväll. Hon dömdes senare till dagsböter för det inträffade.   Dåvarande SSU-ordföranden Anna Sjödin hamnade i hetluften när hon deltog i ett bråk under en utekväll. Hon dömdes senare till dagsböter för det inträffade. Foto: GUNNAR SEIJBOLD



Medierna diskuterar risken för negativ kampanj, politiska huliganer på nätet och utvecklingen mot en smutsig valrörelse. Men faktum är att största risken ligger hos medierna själva. Journalisterna har blivit de nya makthavarna. De kräver gärna ansvar av andra. Men är paradoxalt nog själva oerhört svåra att granska och kritisera både som individer och grupp. Vid övertramp kan en tidning möjligen betala ett hemligt skadestånd. Så kan journalisterna rusa till nästa drev. Skillnaden mot det kritiserade pöbelbeteendet i Bjästa är marginell.

Jag har egna erfarenheter av mediestormens mekanismer. Inför förra valet kunde jag på nära håll följa hur min sambo Anna Sjödin utsattes för okritiskt drev under närmare ett års tid.

Det timslånga besöket på den numera nedlagda krogen Crazy Horse och det som hände därefter kallas av TV4 och andra medier för en av årtiondets största politiska skandaler. Den stora skandalen är snarare hur Sveriges ledande journalister valde att bortse från det som talade till min sambos fördel. I stället deltog de i pöbelliknande hetsjakt på hennes karaktär. Allt som förstärkte mediernas världsuppfattning letades upp. Övrigt ratades. De flesta gjorde inte ens sitt jobb och läste domen. Än mindre klarade att granska och ifrågasätta.



Jag har gjort en analys av mediernas hantering av fallet i boken ”Vem bryr sig”. En liberal lynchmobb av borgerliga åsiktsjournalister använde Anna som till­hygge mot regeringen Persson. Mediedrevet fick senare kritik av professorn i medierätt Hans Gunnar Axberger som menade att ”media var mer intresserad av att Anna skulle tvingas avgå och då var det inte intressant att ifrågasätta ­domens riktighet”. Hans slutsats delas av tidigare justitiekansler Göran Lambertz i boken.



En pr-byrå berättar att artiklarna kring Anna motsvarar ett annonsvärde om 40 miljoner kronor. Då är inte tv och radio medräknade. Jag möter fortfarande, flera år senare, människor som anser sig ha väldigt klara åsikter om Annas person och det som påstås ha hänt, trots att de själva inte var där.

Snart är det någon ny som jagas. När drevet går spelar det mindre roll om det som publiceras är sant och relevant. Det viktiga är redaktionsledningens verklighetsuppfattning. Det är svårt att avvika då medias buffelhjord rusar åt samma håll och med samma mål – att få ett huvud på ett fat.



Medierna komprimerar och reducerar. Dramat som skapas måste vara enkelt att följa med tydliga aktörer, gärna med polariserad spänning mellan motsatser och med dramatiska inslag. En fördel är om där finns moralisk intrig och en tydlig sensmoral.

Efter att ha sett detta från insidan och dessutom jobbat med medier i många år är mitt bästa råd till den som granskas att omedelbart erkänna och pudla oavsett om du är skyldig eller inte och oavsett vad du anklagas för. Det är omöjligt att tvätta sig ren i trycksvärta. Priset för att hävda din rätt är för stort.

Den maktlöshet Anna upplevt går naturligtvis inte att jämföra med hemlöshet, att utförsäkras hos Försäkringskassan, att växa upp med en psykiskt sjuk förälder eller leva i barnfattigdom, vilket är annat vi skriver om i boken.



Men vad händer den dag det jagade bytet pressas till självmord? Är någon då redo att ta ansvar? Eller gläds redaktionerna åt fler sålda tidningar och mer webbklick?

Jag begär inte att journalisterna behöver tro henne. Däremot att någon kunde ha stannat mitt i drevet för att granska om det hon sa kunde stämma. Jag argumenterar alltså inte för mindre journalistisk granskning utan tvärtom mer. Kombinerat med självständigt och kritiskt tänkande, mindre kåranda och öppen debatt när det blir fel.



Därför är det intressant om en enda av de journalister som drevade mot min sambo är karl eller kvinna nog för sin hatt att offentligt be henne, hennes föräldrar och övriga anhöriga om ursäkt för att de inte orkade göra sitt jobb och granska båda sidor i dramat. Gärna innan de rusar in i en ny valrörelse för att leta någon ny person att köra i smutsen.

Thomas Hartman

Bloggat om journalistik och politik

  Bara tramset är kvar

Från bloggen Utsikt från ett tak: "Dagens politiska reportrar är bara bleka återsken av sina föregångare, och alltså kommer de alltmer att förfalla till politiskt skandalsnask.

Istället har de kommit att bli politiska kommentatorer, och idag är de på väg att bli passé. Det enda som återstår för att fortsätta vara faktorer att räkna med är just...tramset."


  Var rädd för tidningarna

Saxat från bloggen Mina moderata karameller: "Det är då och då som jag undrar över varför man överhuvudtaget ska engagera sig politiskt. En av frågorna jag ställer mig är om det är värt det, på det personliga planet. /.../ kanske det är så att man som politiker ska vara mer rädd för kvällspressen och DN, som av någon anledning nått helt annorlunda höjder vad gäller skandaljournalistik på senare tid. /.../Indignationen över personliga felsteg som på något sätt kan föreställa dålig karaktär har inga som helst proportioner."



    Bloggredaktör: Ulrika Lundberg

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet