ÅSIKT

Utan tvångsvård skulle jag ha dött

"Jenny": Debatten om ungdomshem har hamnat på sandlådenivå

Foto: PETRA JONSSON
”Utan tvångsvården hade jag inte­ levt i dag. Det tog lång tid innan jag förstod att jag verkligen hade problem och det var inte förrän jag fick chansen att stanna upp som jag insåg det,” skriver dagens debattör.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Två år av mitt liv har jag suttit på ungdomshem. Vårens debatt om situationen för inlåsta ungdomar har varit nyttig, men tyvärr hamnat på sandlådenivå. I stället för att låta reportrar och institutionschefer citera mig vill jag därför ge min syn på tvångsvården.

I allt för många år såg jag bara livet i svart eller vitt. Jag använde droger och var väldigt destruktiv. Jag hängde med ett gäng killar som var grovt kriminella. Jag var 18 år när socialtjänsten gick in. Jag tyckte de överreagerade, att det inte var deras sak att försöka reda ut mitt liv, det kunde jag klara själv.

Det var dock ingen som lyssnade på det örat. Samma eftermiddag placerades jag på ett akuthem tio mil från min hemstad. När utredningen och beslutet om tvångsvård var klart flyttades jag till ett familjehem på andra sidan Sverige. Men jag vägrade att finna mig i min nya livssituation och rymde gång på gång. Efter sex veckor placerades jag på ett låst utredningshem, för att till slut få plats på ett behandlingshem.

Det är svårt för utomstående att förstå känslan av att tvångsvårdas mot sin egen vilja. Den går nog inte beskriva i ord. Men de som har suttit i samma sits som jag förstår dock innebörden i de tre bokstäver som reglerade mitt liv – LVU. Lagen om vård av unga har för mig inneburit alltifrån frustration till en revansch och en väg tillbaka till livet.

Min värsta tid i livet har jag tillbringat bakom Statens institutionsstyrelses låsta dörrar. Det går inte att sopa under mattan. Det finns många händelser på hemmet som jag skulle vilja sudda ut. Vi hetsade upp oss mot varandra, uttråkade som vi var, rastlösa och fulla med ångest. Det var mer än en gång som dagarna var helt kaotiska. Jag saknar inte isoleringscellerna, med den äckliga galonmadrassen på golvet. Men samtidigt är jag otroligt tacksam för att jag fick chansen att förändra mitt liv på en av deras institutioner.

Utan tvångsvården hade jag inte levt i dag. Det tog lång tid innan jag förstod att jag verkligen hade problem och det var inte förrän jag fick chansen att stanna upp som jag insåg det. Det var skrämmande för mig att se hur länge jag hade lekt med döden.

Sveriges radio har med ”Kalibers” reportage tagit upp ett otroligt viktigt ämne. Jag håller med om att det är fel att man inte garanteras utevistelse på en låst institution. Jag håller med om att isolering av barn och ungdomar borde granskas. Det borde inom en snar framtid kunna leda till en positiv förändring.

Men värmen och omtanken från personalens sida, vattenkrigen i trädgården och tryggheten i att alltid ha någon nära – det är nog svårt att få uppleva det någon annanstans. Som sagt, livet är inte bara svart eller vitt.

Än i dag kan jag ringa ”mitt” gamla §12-hem och berätta om mina­ planer för livet eller be om råd vid olika vägskäl. Jag känner en stor värme gentemot den personal jag träffade på institutionen och jag ser inte tillbaka på min vistelse där som enbart en svart tid. Mer som en gråskala, där jag upplevde jobbiga saker samtidigt som jag var under ständig kontroll.

Jag tror inte att det alltid går rätt till på statens olika institutioner, därför är det viktigt att de nu synas i sömmarna. Det jag med säkerhet kan garantera är att SiS varje år räddar flera ungdomars liv.

Det är ingen lätt uppgift de har. Jag minns att jag själv i många lägen var ganska obstinat och oresonlig. Men varken SiS, institutionen jag var placerad på eller min hemkommun gav upp hoppet om mig. Det finns inte ord nog att beskriva min tacksamhet för att ni vågade satsa på mig och gav mig chansen till ett värdigt liv.

Jag är på god väg in i vuxenlivet och många av dem som jobbade på ungdomshemmet ser jag som mina förebilder och som jag en dag hoppas kunna efterlikna. Jag vill också vara med och förändra, jag vill också vara med och rädda ungdomars liv. Det är mitt mål och min resa har precis startat.

FAKTA

”Jenny” i Kalibers reportage om LVU-hemmen i SR. ”Jenny” heter egentligen något annat.

Uppgifter om rigida regler, godtycklighet och felaktiga avskiljningar inom den statliga ungdomsvården har under våren skapat debatt. Men debattören, som själv har har suttit på ungdomshem och medverkade i SR:s granskning, tycker att diskussionen har blivit för onyanserad.

"Jenny"

ARTIKELN HANDLAR OM