Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Kontakta debattredaktionen
debatt@aftonbladet.se
Kristofer Forssblad Olsson, tf. debattredaktör
Petter Ovander, tf. bitr. debattredaktör
Startsidan / Debatt

Politik är inte en påse pyttipanna

Gustav Fridolin: Partier ska styras av människors engagemang, inte av reklambyråer

Partiledarna har tagit för vana att stänga in sig i riksdagshuset, skriver dagens debattör.   Partiledarna har tagit för vana att stänga in sig i riksdagshuset, skriver dagens debattör.

I dag blir jag uppropad av riksdagens talman för att göra en ny vända i politikens pannrum. Medborgarna i Göinge, Österlen och Bjäre har gett mig förtroendet att låna en av de riksdagsstolar som vi alla äger tillsammans.

Resan hit har gått över otaliga koppar kaffe och en och annan bulle. Jag hade aldrig någon reklambyrå. Men jag hade desto fler samtal med byalag, föräldragrupper och folkrörelser om gröna jobb, småföretagande och framtidstro i en del av Sverige där nedskärningar och arbetslöshet gett hela politiken en fadd eftersmak.

Nu är valet över men valrörelsen – det politiska samtalet – tar aldrig slut. På bussen hör man människor tala allvarligt med varandra om det parlamentariska läget, budgetlagen och talmansvalet. Det sägs ibland att demokratin är i kris, men då misstar man sig. Vi har aldrig haft en befolkning som är så väl utbildad, aldrig en sådan tillgång till information, aldrig ett sådant intresse för världen utanför hemmets fyra väggar.

På ett möte i Perstorp träffade jag föräldrar som engagerat sig sedan kommunen beslutat stänga skolan på fredagar för att spara pengar. En upprörd mamma berättade: ”Vi har gjort hur många namninsamlingar som helst och lämnat till politikerna, men de lyssnar inte. Vad kan vi mer göra?” Jag tittade mig runt i klassrummet där vi träffades. Ett femtiotal hade slutit upp, sannolikt fler än på något av de lokala partiernas årsmöten. Men den här mamman hade inte ens tänkt tanken att hon lika gärna kunde vara någon som tog emot namninsamlingar som någon som skrev under dem, att politiken faktiskt var hennes.

Det är inte demokratin som är i kris, utan partierna. Vi har den mest utbildade befolkningen någonsin, men partierna tror att val avgörs av vem som har klatschigast affischer. Partiledarna har tagit för vana att stänga in sig i slutna rum – eller kliva ner i badtunnor – när man ska göra upp. Och medierna verkar mer intresserade av att leka vem-tar-vem än analysera politiska skeenden på djupet. Det förvandlar politiken till ett skådespel där medborgarna placeras på läktaren.

Bara en bråkdel av svenska folket är medlemmar i något parti, än färre tar på sig ett fritidsuppdrag. När de folkvalda kommer till partimöten för att diskutera sina överväganden sitter där bara en handfull andra, som själva har sina egna positioner att bevaka. Gräsrötterna har vissnat, och gått därifrån.

För den som ser politiken som en marknad där vi ska välja politiker som vi väljer elbolag kanske detta inte är ett problem, men för oss som ser politiken som den arena vi har för att åstadkomma förändring är problemet desto större. Människor väljer ofta elbolag med obehag och betraktar dessa som motståndare snarare än allierade, är det verkligen så vi vill att man ska se på sin politiker?

Jag lämnade inte riksdagen av uppgivenhet, utan just därför att det är så demokratin ska fungera. Man ska kunna gå ut och in ur politiken. Riksdagen ska vara en plats där allas erfarenheter får höras, där det finns människor som vet hur det är att vara ung och hur det är att vara fattigpensionär, som kan beskriva svårigheterna med företagande för att man själv gett sig på dem och som kan förklara tillvaron som arbetslös för att man själv varit där. Inte för ett gäng självutnämnda experter vars samlade erfarenheter kommer från partiernas inre liv. Demokrati är ingen åskådarsport.

Därför borde ingen få sitta på ett politiskt uppdrag för länge. Riksdagsarvodena borde sänkas så man inte hamnar i en annan verklighet än den man ska representera. Men ska vi överbrygga klyftan mellan väljare och valda räcker det inte med regelförändringar. Mamman jag mötte i Perstorp valdes in i kommunfullmäktige förra söndagen. Varje människa som nu känner att en riksdag med ett främlingsfientligt parti i vågmästarposition inte representerar dem, borde fråga sig själv: vad kan jag göra åt detta? Vad har jag för erfarenheter att bidra med?

Vad är det som får en människa att välja en viss pyttipanna av tre stycken som ligger där i frysdisken? Det är där politik börjar, har Moderaternas nyss avgångne partisekreterare Per Schlingmann filosoferat. Så är det kanske i dag. Men det är inte där den borde börja. Den borde börja över ett kaffebord i Perstorp.

Gustav Fridolin

Bloggat om gräsrötter

  Krisen gjorde mig till pirat

Bloggaren Ursinnig skriver: ”I dag är det få som bryr sig om vad deras gräsrötter vill. Moderaterna har blivit sossar, sossarna har blivit folkpartister och folkpartisterna har blivit stockkonservativa. Kombinera det med att man numera organiserar sig i två allianser där makten över valprogrammet åtminstone delvis står i proportion till det senaste valresultatet [så] har vi ett ännu större problem med vilken politik man har mandat att föra.”



  Partitopparna spretar

”Jag känner mig obekväm i det folkparti som just nu håller på att växa fram. /.../ Gräsrötter och partiledning är i allt större utsträckning på väg åt olika håll. Eftersom partiledningar kommer och går men gräsrötter består är det uppenbart att det är dags att rensa ut batongerna ur partiledningen och ersätta dem med äkta värdetrogna liberaler.” bloggar Per Pettersson (FP).


    Bloggredaktör: Ulrika Lundberg

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet