ÅSIKT

Bilda tjejgrupper på jobbet för högre lön

Moa Elf Karlén och Johanna Palmström har skrivit en bok

DEBATT

Bilda en jämställdhetsgrupp på jobbet! Ställ de besvärliga frågorna: Varför är det bara tjejer som sitter i kassan? Vem har egentligen tyngst arbete, killen på lagret eller tjejen på ålderdomshemmet?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Om lika lön oavsett kön ska uppnås måste tjejer gå samman.

Det menar Moa Elf Karlén och Johanna Palmström som har skrivit en bok om hur tjejer ska ”överleva” i skolan och på sin arbetsplats.

”Snart kommer vi att ha jämställdhet, det går ju långsamt framåt” har alla hört någon gång.

Vi tror inte att det räcker med att vänta och med den övertygelsen skrev vi boken Ta betalt! - en feministisk överlevnadsguide.

Principen lika lön för lika arbete slog fackförbunden och arbetsgivarna fast för mer än 40 år sedan. När våra mammor drev frågan under 70-talets kvinnorörelse trodde de nog aldrig att deras döttrar skulle stå inför samma problem. Lönefrågan är ett tydligt exempel på att det är en lång väg kvar innan män och kvinnor värderas lika.

Statistik är mycket mer än siffror på ett papper. Det är vår vardag. Lägre lön som tjej känns. I självkänslan, självbilden och möjligheten till ett oberoende. Nästa gång du läser larmrapporter eller trötta konstateranden om att kvinnors ingångslöner i vissa yrken ligger 2 000 kronor efter männens är det oss du läser om.

Just nu jobbar vi båda inom vård och omsorg. Medellönen för män är här 17 000 kronor i månaden och 16 700 för kvinnor. Nästan jämställt kan man tycka. Eller? 300 kronor i månaden är 3600 kronor om året. Pengar som skulle kunna ha investerats i en charterresa eller en ny tv, satts in på sparkontot eller använts till löpande utgifter.

Det betyder också lägre sjukpenning, lägre föräldraförsäkring och i slutändan en lägre pension. En skillnad som gör att vårt beroende av andra ökar. Vårt beroende av föräldrar, av arbetsgivaren och av den vi lever tillsammans med.

Och problemet växer med åren. För det är vi och alla andra kvinnor i statistiken som kommer att stå där med barnen, som kommer ta ut den största delen av föräldraförsäkringen och som kommer att gå ner till deltid vilket fortsätter att hålla lönen nere. Löneskillnaden är därför inte bara ett kvitto på hur mycket mindre du som tjej är värd, det är också en begränsning av vår frihet.

Vad beror löneskillnaderna på? Vems är skulden? Det kan kännas som en evig pingisturnering där arbetsgivarna, staten och facket slår iväg bollen och sedan flyr fältet.

Kvar står vi unga tjejer och får höra att det är vi som är sämre på att löneförhandla, att vi väljer fel yrken och att vi är sämre på att ställa krav. På så sätt läggs skulden för orättvisorna på just de kvinnor som drabbas hårdast.

Att tjejer tjänar mindre än män är naturligtvis inte ett sammanträffande som beror på att alla tjejer varit för dåliga på att ta betalt, utan en grundläggande ordning där tjejer systematiskt värderas lägre. Därför är lösningen inte att kaxa upp sig, att gå en löneförhandlingskurs eller försöka förmå Sveriges chefer att ändra sina ”attityder” och ”värderingar”.

I dag lönar det sig bättre för kvinnor att genomgå ett könsbyte än att satsa pengarna på en utbildning. Vi kan nöja oss med detta dystra faktum eller så gör vi som kvinnor i generationer har gjort: Vi går ihop och organiserar oss.

Tänk om alla vi tjejer som går till jobbet med en klump i magen, en kokande ils-ka eller en tyst trötthet skulle gå med i facket och bilda en grupp inom vår lokala fackklubb. En grupp för jämställdhetsfrågor på vår egen arbetsplats. En grupp som skulle kräva förändring.

Efter att ha arbetat aktivt i många år med att starta jämställdhetsgrupper på skolor vet vi att dessa grupper kan bli det forum som lyfter frågan om tjejers arbetsvillkor. Genom jämställdhetsgruppen kan vi lägga skulden där den hör hemma. Inte hos oss som tjejer, utan i strukturen vi möter.

I en jämställdhetsgrupp på jobbet kan vi rusta oss med en medveten strategi för att förändra just den strukturen. Vi kan ställa de besvärliga frågorna som: Varför är det bara tjejer som sitter i kassan? Vem har egentligen tyngst arbete? Killen på lagret eller tjejen på ålderdomshemmet? Killarna som tar hand om kaffeautomaten, vad är deras timlön jämfört med min som tar hand om en människa? När genomförde chefen en lönekartläggning senast? Varför är det kvinnorna som jobbar deltid? Varför får vi som tjejer frågan på anställningsintervjun om vi planerar att skaffa barn, när våra manliga arbetskamrater inte får den frågan? Varför blir det ett sånt liv när Kommunal kräver högre löner för sina medlemmar, oss kvinnor? Är det läge att driva frågan om 6 timmars arbetsdag som en lösning för att utjämna det obetalda hemarbetet?

Fackföreningarna har, trots allt tal om jämställdhet och lika lön under hela 1900-talet, inte förmått driva igenom kraven om lika villkor i arbetslivet. Vi måste öka pressen såväl inom fackföreningsrörelsen som på arbetsgivarna.

Lokala fackliga jämställdhetsgrupper skulle äntligen sätta frågorna som rör tjejers arbetsvillkor och lön högst på dagordningen. Där skulle vi kunna jämföra våra löner med varandra och med våra manliga arbetskamraters och peka på det som sker i tysthet. Att kvinnor på 2000-talet betalas sämre i egenskap av kvinnor. Vi skulle tillsammans ställa krav på förändring eftersom vi vet att ingenting förändras av sig självt.

Johanna Palmström

Författare till boken ”Ta betalt!

– en feministisk överlevnadsguide” som

i dagarna kommer ut på Tidens förlag.

Aktiva i det feministiska nätverket

Kvinnor utan gränser, KUG

ARTIKELN HANDLAR OM