ÅSIKT

Sverige bygger inte på rasism

Nima Sanandaji: Ge en realistisk bild av integrationsproblemen.

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Under min uppväxt möttes jag och mina vänner ständigt av föreställningen att diskriminerande strukturer satte stopp för invandrarnas möjligheter. Det fanns knappt någon poäng i att utbilda sig, arbeta hårt eller spela enligt samhällets regler – ett utländskt efternamn ledde ju automatiskt till marginalisering.

Många av mina vänner gav upp studier, rentav hamnade i gäng och brottslighet. I områden med brist på positiva förebilder var det lätt hänt, inte minst när medier och samhällsdebattörer dag in och dag ut förklarade för oss att det svenska samhället byggde på rasism.

I dag blir jag upprörd när jag tänker på den felaktiga bild som den intellektuella klassen pumpar ut om det rasistiska Sverige, eftersom det rent objektivt är kraftigt överdrivet. Man kan nämligen vetenskapligt mäta diskriminering på arbetsmarknaden. Detta sker genom att forskare ansöker om jobb i brev underskrivna med svenskt respektive utländskt namn samt genom att skådespelare med olika bakgrund söker jobb via telefon och personliga intervjuer.

När International Labour Organization nyligen utförde sådana experiment i Sverige fann man att invandrarna har svårare att få jobb som de söker via brev. Men skillnaden är marginell när jobbansökan sker via telefon. Det var få i studien som nådde fram till intervjuer, men där skedde urvalet faktiskt till invandrarnas fördel.

Liknande forskning har genomförts av ekonomerna Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth, som riktar skarp kritik mot mediedebatten där ”Sveriges arbetsmarknad ibland [målas] upp som alltigenom diskriminerande och rasistisk.” Forskarna skriver att denna bild utifrån deras resultat verkar vara ”kraftigt överdriven”.

I vårt land finns många grupper av välutbildade invandrare från kulturer där arbete och entreprenörskap värderas högt. Ändå präglas tillvaron av utanförskap och bidragsberoende. Till exempel var det under 90-talet 5-11 gånger vanligare att irakiska invandrare hade doktorandutbildning jämfört med infödda svenskar. Men bland irakiska invandrare som hade varit i Sverige 4-8 år befann sig bara 13 procent av kvinnorna och 23 procent av männen i arbete år 1995. Den bristande integrationen beror i huvudsak på samhällssystemens utformning.

Kombinationen av generösa bidragssystem, höga skatter, en rigid arbetsmarknad, platta lönestrukturer och svårigheter att starta och driva småföretag. Detta är en förklaring till varför Sverige var bättre på integration för två generationer sedan, när rasism var betydligt mera utspritt, eller varför andra industriländer som inte är mindre rasistiska än Sverige lyckas betydligt bättre med integration (till exempel USA och Kanada). Den diskriminering som finns är långt ifrån normen i Sverige.

De invandrare som utbildar sig, arbetar hårt och har en positiv attityd till samhället lyckas ofta ta sig fram. Att inte tillräckligt många invandrare väljer denna väg, ja det beror delvis på att medier och debattörer opportunt beskriver Sverige som genomgående rasistiskt. En sådan bild ger uppmärksamhet, men det skapar en destruktiv och negativ inställning hos unga invandrare som spär på segregationen.

När kommer de intellektuella att ta sitt ansvar och förmedla en realistisk bild av integrationsproblemen?

FAKTA

Sverige beskrivs som fullt av rasism – och då är det lätt att ge upp. Men invandrare som utbildar sig, arbetar hårt och har en positiv attityd till samhället lyckas ofta ta sig fram, skriver debattören Nima Sanandaji. Snarare än faktisk diskriminering beror invandrares utanförskap på en destruktiv mediebild – och systemfel i generösa bidrag, höga skatter, rigida arbetsvillkor och svårigheter att driva småföretag.

Nima Sanandaji, 26, vd för tankesmedjan Captus, Stockholm

ARTIKELN HANDLAR OM