ÅSIKT

Vi måste bestämma oss om kärnkraften

Debattörerna: Kärnkraftsdebatten behöver långsiktighet

DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Ruinerna efter kärnkraftverket i Tjernobyl.
AP

Det har inte undgått någon att svensk kärnkraft sett stora motgångar under de senaste åren. Mängden levererad el i förhållande till kapacitet var lägst i Europa under 2009 och 2010. Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) har vid flera tillfällen behövt ta kärnkraftsbolagen i örat och kräva uppsträckning, vilket efterföljts, men det är anmärkningsvärt att det skall behövas.

Grundorsaken till den svenska kärnkraftens nuvarande ställning är årtionden av kortsiktig politik och bristande kunskap och vilja hos beslutsfattare.

Olyckorna vid Three Mile Island (TMI) och Tjernobyl innebar att en del märkliga och skadliga beslut togs:

En folkomröstning genomfördes där folket fick välja mellan två olika avvecklingsalternativ, fördelat på tre linjer.

I beslutet om avveckling saknades en reservplan för att hantera den situation som skulle uppstå om beslutet inte genomdrevs.

En lag som förbjöd oss att planera för nya reaktorer infördes.

En lag som tillät regeringen att utan riksdagsbeslut stänga reaktorer infördes.

Med detta kom svensk kärnkraftsindustri att sakna incitament och möjlighet för långsiktig planering. Konsekvenserna blev att produktionskapaciteten för de svenska reaktorerna dalat till historiskt låga nivåer. Säkerhetsarbetet har försvårats då industrin utarmats på kompetens. SSM konstaterar att det tar cirka 20 år att ersätta specialister inom kärnkraftssäkerhet och strålskydd.

Myndigheten flaggar för att naturliga avgångar i kombination med att få valt att utbilda sig inom viktiga kompetensområden kan medföra ökade risker i framtiden.

Resultatet av kärnkraftspolitiken från 1980 och framåt blev sålunda bland annat att Sverige fick sämre verktyg för att bedriva kärnteknisk verksamhet med högsta möjliga tekniska och säkerhetsmässiga standard.

Anledningen till att besluten blev sådana är bland annat att allmänheten fått för lite och för dålig information om kraftformen och relaterade fenomen. Dessutom är många som besitter viktig kunskap frånvarande i den öppna debatten.

Inom kärnkraftindustrin, myndigheter och forskningen finns stora kunskaper om kärnkraft. Men få, speciellt från de lägre leden, vågar uttala sig i den öppna debatten trots att det är där kunskapen om hur kärnkraft fungerar i praktiken är som störst.

Debatten måste utökas med dessa röster, speciellt som allmänheten vill höra vad de har att säga.

Just nu krävs att vi analyserar de enorma mängder fakta som händelserna vid Fukushima kommer att ge oss, samt kritiskt granskar den politik och den debatt som hittills förts. När vi därefter har ett faktamässigt beslutsunderlag i hand måste vi ta gemensamma och långsiktiga beslut.

Vad besluten sedan än blir så får det inte vara ytterligare ett obeslutsamt mellanting, utan något som är kristallklart och långsiktigt. Antingen stoppar vi kärnkraften med hjälp av en tidsbestämd avvecklingsplan, eller så måste vi acceptera kärnkraften som en del av vår energiförsörjning under överskådlig tid.

Oavsett väg för kärnkraften skall också arbetet med att energieffektivisera och bygga ut förnybara kraftkällor fortsätta enligt bästa förmåga.

Det är viktigt att visa stor ödmjukhet inför dessa frågor och inte vara rädd för att erkänna att man kan ha haft fel. Detta budskap riktar vi till såväl kärnkraftsmotståndare som kärnkraftskramare. Debatten om kärnkraft är viktigare än åsikten om densamma.

Göran Bryntse

Michael Karnerfors

FAKTA

DEBATTÖRERNA

Göran Bryntse, 65, Falun.

Teknologie doktor och tidigare ordförande i Folkkampanjen mot Kärnkraft-Kärnvapen.

Michael Karnerfors, 37, Lund.

Civilingenjör och grundare av nätverket Nuclear Power Yes Please.

DEBATTEN

I dag är det 25 år sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Sedan dess har energipolitiken präglats av kortsiktighet och okunnighet, menar debattörerna, som anser att både förespråkare och motståndare skulle tjäna på en mer ödmjuk och långsiktig debatt om kärnkraftens framtid.